Jag har älskat Tove Jansson sen jag var ungefär två år gammal. Vi har en inspelning (kassettband) där jag sufflerad av Modren levererar Vem ska trösta Knyttet? med näst intill dödlig inlevelse. En av mina största besvikelser i livet var när vi åkte till Läckö Slott för att titta på utställningen av själva modellhuset från fotosagan Skurken i muminhuset, och den visade sig vara stängd. Kommer ihåg att jag ville dricka vinbärssaft som den i Hur gick det sen? och att jag undrade och undrade vad det var som kom närmare innan de flydde i luftballongen i Den farliga resan. Farmor och Farfar hade seriealbumen, som lästes sönder lite till vid varje besök.
Jag älskar namnen, figurerna, ångesten, årstiderna. De vackra färgkombinationerna i barnböckerna. Jag är livrädd för Mårran såklart, och för Isfrun. Ingenting är svart eller vitt i Muminvärlden, utan allt är lite jämngrått, som livets melankoli. De goda gör ofta dumma, elaka saker, och de onda är onda av en anledning. De är precis som folk är mest, med OCD och social fobi och dålig självkänsla. Men också nyfikna, äventyrslystna och frihetstörstande, intellektuella och ibland till och med kriminella. Så fint är det, att jag ofta gråter när jag läser romanerna om Muminfamiljen med vänner och bekanta. Den enda roman jag har stulit i mitt liv är Det osynliga barnet, vilket säger en del om hur mycket jag gillar den.
Men mest av allt älskar jag henne ikväll, när jag sitter nyinflyttad i min lägenhet i Majorna och äter pasta ur en kastrull med ett kakmått i form av Mårran, eftersom jag inte har några bestick. Du och jag till döden, Tove!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar