Tävlingsmänniskor hör upp!

KonstgreppsKarin har begåvats med just ett sådan perfekt grepp kring konst! Finaste kollagen (inte sådant man har i läpparna, utan sådant man hänger på väggen) pysslar hon ihop av ikoner, kattungar och vykortsvyer. Nu har hon en ny tävling! Tre lyckans mögelostar får varsitt magnifikt tryck att dunka upp över valfri möbel, eller bara ställa sådär nonchalant på golvet. Här hittar man den!

There will be blood.

Idag mötte jag en kvinna i min mammas ålder, 60isch, med vad jag förmodar var hennes barnbarn (Kan även ha varit en apa i overall, det är så svårt att se nu på vintern.). När jag passerar sällskapet säger ungen: "Däj, däj!" och pekar på mig, varpå jag ler sådär vänt som man gör mot små okända barn som säger något gulligt fast man egentligen är sjukt ointresserad. Då säger mormodern/farmodern: "Ja, där är tanten." Sen upprepar hon det två ggr till...

Husen står slutna, förkrympta

blickar tomt ut över det nyss böljande grå

likt sektmedlemmar som gett upp

som inte vill kyssa vinden

av rädsla för att spräcka nariga läppar

och låta all den kyska värmen 

som trycker sina ostbågsflottiga kinder mot glaset

bubbla ut över stuprännor 

och genom fönsterspringor

de läser mellan raderna av spår
i det pliktskyldiga pudret

spår framtiden med klirrande istappar, 

obrukbara sädesceller
från Gubben Hösts sista utlösning

Köldslöa vattendjuret vaknar till liv

vältrar sig i panik och dunkar 

sina grumliga  nävar 

mot det fjälliga skinnet

förseglat med vasstrån

smetade med hönsblod 

av cyklande voodoopräster
med plastpåsar istället för doktorsväskor

som slaktar hundar och alligatorer

för att blidga det förr så skoningslösa handslaget

Träden viskar genom det lätta knarret och svischet av hybris

från självsäkra sulor och respektlösa jackor.

Nästa vinter tar vi er, dig och alla andra trolösa. 

Så mycket bättre.

Nej, jag har svårt med böckerna just nu. Väntar mest på Eld , uppföljaren till Cirkeln och på andra delen i Justin Cronins  vampyrtriologi. Har snart årsdag utan Fejjan. Idag har jag satt på tv:n för första ggn på vääldigt länge. I Gbg har jag inte ens någon, men i Väners blir det inte av att jag tittar. Tycker det är skönare att hänga på nätet och läsa bloggar eller titta på film (olagligt). Och jag upptäckte precis att jag inte direkt har missat något. Herregud så mycket skit! Missförstå mig rätt, jag gillar skit, men tydligen mindre och mindre ju mer jag är utan det. Just nu är det en film med Katie Holmes pre foliehatts-Tompa... Hur känner ni?

God förmiddag!

GP bjuder på sköjerier som vanligt. Idag handlar det om någon bitter Janne som har skrivit en krönika i Tofsen (som tydligen är något man måste ha vare sig man heter Maria Montazami eller Sebastian Lindberg). Just det, Tofsen är en Chalmerstidning. Den läses alltså av chalmerister och kanske före detta sådana som drömmer sig tillbaka till dagar då man fick klä ut sig till bonde varje dag och att detta var helt accepterat. t.o.m. koolt i människors (läs: andra chalmeristers) ögon.

Janne tycker hur som helst att feminister är prutt och bajs, och det kan han väl få göra, jag är måttligt förtjust i chalmerister med tofs, på mössan eller i håret. Problemet är poängen han tycker sig ha i krönikan, att feminister (kvinnor) ska sluta gnälla och skrika och börja hävda sig och ta plats. Eeeh... Förlåt mig, men är det inte just det man gör, hävdar sig alltså, om man kräver en sådan enkel sak som lika lön för lika arbete? Om man gapar och skriker lite om det? Debatterar på alla politiska nivåer? Skriver krönikor och insändare och artiklar?  Eller exakt hur tycker Tofsen då att man ska hävda sig och ta plats? Vilket sätt är rätt sätt för oss som är så bortskämda och inte kan vänta bara typ säg 150 år på att samhället ska "komma ikapp"? Baka en kaka? Passa barn? Ta ett deltidsjobb ovanpå heltidsjobbet? Suga kuk?

Tycker att det är en sådan härlig inställning till lönearbete, att man liksom ska förtjäna sin lön, inte bara genom att utföra det faktiska arbetet, utan helt plötsligt ska man dessutom bevisa att man förtjänar den på något sätt som är som en sagoprinsessa av marsipan med en tyllklänning som när man rör på så kommer det som lite musik som man inte riktigt hör och sen blir det svart. Eller jag vet inte. Jag är så förbannat jävla trött på att vi kvinnor ska hävda oss, och bevisa saker och ta plats och förtjäna saker. Det handlar inte om en offerroll, det är inte välgörenhet, det är grundläggande demokratiska rättigheter. Gör jag samma jobb som en man ska jag ha samma lön. Jag är även väldigt trött på människor som upplever att de är mer intelligenta än vad de faktiskt är. I det fallet föredrar jag nog en riktigt grisbonde, utan tofs, för den ligger inte i en säck av dyrt kostymtyg.

Om någon orkar bry sig: http://www.gp.se/polopoly_fs/1.844876.1328023321!/tofsen.pdf