Nu tar vi och avslutar året med en sjuhelveteslåt!

Mellandagsuppenbarelser

Konst, hörni. Är ofta helt obegriplig, och ofta helt obegripligt dyr dessutom. Och jag har ingen koll, tror att det blir så när man inte är "aktiv" själv, så att säga. Min vän Konstnären P har lärt mig en teknik, vi kan kalla den nobody home-tekniken, där man med hjälp av sin hand kan se om en tavla mår bättre med eller utan ett visst inslag. Jag försöker nu köra samma teknik på mina dikter, blir det bättre eller sämre? Men det känns lite som att jag begår våld på mig själv och mitt uttryck när jag gör det. När jag skriver pillar jag inte särskilt mycket i texten, utan försöker hålla det så fritt som möjligt. Trots att det gör ont, vill jag nog säga att texter någon annan ska läsa, behöver, eller kräver, en viss mån av redigering. Även poesi gynnas av lite eftertanke och arbete. En tavla och en dikt har samma essentiella funktion, att beröra. Som ovan nämnda P sa, att det ska suga till lite, gå som en rysning genom kroppen när man ser en tavla eller läser en dikt. Vid sällsynta tillfällen får man en käftsmäll och rutschar ner mot sina innersta domäner.

Idag kollade jag upp en konstnär som jag mest har läst om i skvallerpressen, tyvärr. Tyvärr, säger jag, inte för att hon är skandalös på något sätt, utan för att jag tror att många likt mig har fokuserat på hennes exmake och hans verk istället. Hur som helst är jag nu helt tokig i hennes målningar, och skulle jag vara av den rika sorten istället för en vikarierande gymnasielärare, skulle jag köpt rubb och stubb! Så vackra färger, smutsiga pasteller, med inslag av skarpa kontrastfärger, där suddigt möter fina detaljer i en för mitt öga perfekt balans. En barnslig charm, som får mig att tänka på mina dockor och bokmärken, men samtidigt på dramatiska slagfält och krutrök. Vem talar jag nu om? Jo, Helene Billgren! Om ni inte har sett något av henne, så kolla in hennes hemsida! http://www.helenebillgren.com/

Vett och etikett.

Man får skämta om mycket. Allt, nästan. Man får skratta åt elände, för det gör det lite mindre skrämmande. Men något säger mig att det här inte är ett skämt. 

My, oh my...Why, oh why...

JAWS!

KonstgreppsKarin har utlottning igen! Det är som tur är ingen hejd på henne! Föredömligt! Eftersom jag inte riktigt vet hur man delar inlägg..., så får jag iaf länka till det dårå! Här är länken! http://www.karinskonstgrepp.se/2011/12/nyarsutlottning-fy-fasiken-vad-ackligt.html

You're wrong, Dr Brewster!

Jag har alltid känt en slags samhörighet med Dustin Hoffman, fråga mig inte varför... Häromnatten hade jag en dröm om denne lille man. Mitt ex (i verkligheten oxå) var inne på 7-11 på Bangatan och med sig hade han en bäddmadrass modell äldre. Jag tyckte nog att det var pinsamt, så jag hamnade vid ett piano med Dusty anno 1982. Vi satt och snackade och plinkade lite förstrött på pianot och sen sa jag att han var min största inspiration för att överhuvudtaget leva. Detta är inte sant, som ni vet är Nansen och Amundsen, Patti Smith och Patsy & Eddy (ABFAB) mina förebilder. Men Dustin kommer på en stabil sjätteplats. 

Så jag ljög helt sonika DrömDustin rakt upp i fejjan och drog någon historia som aldrig hade inträffat om hur jag låg i rännstenen och krälade och kramade en kålrot, när jag plötsligt såg hans ansikte framför mig. I full Tootsiemundering, alltså. I drömmen blev han rörd till tårar och vi omfamnade varandra. Sen sjöng vi musikallåtar resten av drömmen tills Exet kom släpande på madrassen och en tvättbräda folköl. Han hade bar överkropp och såg sur ut. Jag är sjuk i huvudet.

It'll all be over soon.

Antar att det var såhär alla Travolta-fans kände sig när Pulp Fiction gick upp på biograferna. Eller något liknande.

Du är vad du äter

Idag har jag tänkt en hel del på saker med andra saker inuti.

Köpte bröd på bageri och då låg de där, glassbullarna, som jag mer eller mindre levde på hela högstadiet och halva gymnasiet. Sen bytte vi kafé, och där hade de bara baguetter med salami och brieost, sena 90-talets poppisfyllning. Så en bulle fick följa med hem. Den hade en ny fyllning, hallon, och var inte alls lika god som jag hade tänkt mig. Jag vet att vanilj anses tråkigt i popkultur/matvärlden, men jag är fucking vanilla och stolt. Jag älskar Missionären när den görs rätt, och vaniljen, den har en historia och klass som slår alla Veckans Lycheearoliasuperduperäckligtasienbärsmak vilken dag i veckan som helst, särskilt söndag. Nog om den magiska fröskidan.

Amerikanerna är som vanligt bäst på vad jag vill kalla "Rysk Docka-bakning" eller "Kinesisk Ask-bakning" om man så vill. Pudeln ska helst ha mer än en kärna, helt enkelt. Och mer e-nummer än tillåtet. 

Klassig

Bröllopstårtan, om Clementine får önska. 

              

Veckans (livets) Vill Ha!

ÅMG! Hittar inte fler ord! Eller, det gör jag ju! Epokstudier är ett som skakar min arma skalle just nu! Dräggel, ett annat. http://outofprintclothing.com/shop/

Underbar människa, jag känner henne också.

Gnestakänslan, alltså, och inte den andra personen. Thank you for the music, for the songs I'm singing. Thank you for all the joy they're bringing. Who can live without it? I'm asking all on the street, all that I meet. So I say thank you for the music, for giving it to me.

Till alla oss med galet luffareblod, som vet att resan är målet, i vilken form den än manifesterar sig.

Appropå det där med konsumtion...

Ok, jag erkänner! Men lämnar man mig ensam med säljare för länge kan jag inte stå emot! Speciellt inte om de ger mig chokladbitar med tång ur små påsar. Eller frågar vänligt om jag vill ha hjälp att välja doftljus. Doftljus som är så sjukt onödigt och löjligt och sablars dyrt! Namnbrickor och professionalitet, och Clementine skriker "KÖP FÖR HELVITTI!" inombords som om goda råd vore dyra varje gång. Sen sitter Soffs där och stirrar på kvittona medan Anna skakar uppgivet på huvudet och tänker ut lämpliga straff. Blodpudding till frukost, lunch och middag i två veckor! Men då har jag iofs byggt upp ett järnöverskott som borde räcka till mitten av mars. Nu kan det tilläggas att jag faktiskt har vägt upp chokladen, doftljuset, mascaran och örhängena (Jag behövde allt! Så det så! Och dessutom fick jag en vanlig och tre små mascaror till priset av en!) med fyra helt gratis köksstolar som jag hittade i soprummet innan jag gick till stan.

I köplustdimman på väg hem med djävulsk skoskav, lyckades jag trots allt köpa något riktigt fint i julklapp till min far, nämligen Faktums väggkalender för 2012. I år är temat "När jag var liten" och har fina bilder på de hemlösa som barn. Man kan även beställa på nätet, det gör man här om man inte bor i Götet med omnejd. 

den lilla tiden
när jag vände på kudden
där du fanns kvar
när sommarsvetten stannade runt väggarna
lämnade smutsiga fotavtryck på golvet
dina andetag gjorde små vågmönster
på mina glömska sanddyner
som gömde saftkladdiga alfapetbrickor
myrben på ett ännu ej drabbat slagfält
trådar som sköt ut mellan våra pannor
genomskinliga spindlar nerför våra ryggar
små hungriga käkar
inbäddade i alltför naiv hud
redan små bristningar
där ljuset vältrade sig ut
för det visste inte alls vart det skulle ta vägen
av rädsla för att trampa mörkret på tårna
skrev de snabbt sina signaturer
på allt de kunde finna
en rosettsten av aska
bär inga svar
bara i de stickande fyrverkerierna
pjäsen jag höll i handen
lämnade blodiga stumpar
inlindade i hotellhanddukar
skvättar i ett förvånat ansikte
på botten av en tom champangeflaska
ligger ett sista sandkorn
och skriker någons namn

Clementines Inferno

Jag lovar och svär att det finns en plats, nej, en egen krets i Helvetet för människor som bygger köpcentrum. Kan till och med vara en helt ny, en tionde, där dessa människor istället för att tjäna som Satans flourtabletter, tvingas gå runt på olika stationer i ett dåligt luftkonditionerat rum där de ömsom måste stå tätt, tätt med gnälliga människor i dunjackor som luktar svett, rök, kattkiss och Tierry Muglers Angel, ömsom betjäna griniga kunder, ömsom prova för små kläder i provrum med speglar som gör att man ser extra tjock ut, allt till öronbedövande toner av julmusik, Nirvanas låtar i reggaeversion och  shoppingtechno. 

Idag var jag i Nordstan i cirkus (Maximum) 40 minuter. Not doing that again any time soon. Utanför satt Musikhjälpen och hela grejen var lätt paradoxal. Nu är jag hemma med beasås och film. Andas in lägenhetsluften. Julefriden sänker sig över Majvallen. Mina föräldrar ska få choklad och ge bort en get i julklapp. Och jag nöjer mig med massage i år. 

Mer än lovliga ytligheter

Sammanställer att göra/att införskaffa-lista inför mitt lov. Såhär långt:

1. Studsbollar

2. Strassbroscher

3. Tygstuvar

4. Äta crepes på Creperiet iförd pälsmössan

5. Gå på Naturhistoriska

6. Finkamma alla 2handsaffärer efter punkt 2 och kläder

7. Sova till 8.30 varje morgon. Eller till ännu senare.

8. Förslag?

Galna skattesmitartanten

Förr när jag fortfarande hade tv och ett tidschema som innebar att jag kunde käka långfrukost, då brukade jag titta på Martha Stewart Show. Jag älskar att hata den läbbiga perfektionistan! Så passivt aggressiv, så smygfördömande, så hård och härlig. Har surfat hennes hemsida och hittat massa roligt och helt omöjligt pyssel som jag tänkte sätta tänderna i under mitt jullov. Det är bland annat halsband gjorda av strumpbyxor och studsbollar och halsband gjorda av gamla strassbroscher. Men idag snubblade jag av en slump över det sjukaste pysslet som jag jävlar i min lilla kemilåda aldrig kommer att våga mig på, men om någon annan vill riskera liv och lem för pysselkonsten så väntar jag på en rapport. På med finlirsminen och diskhandskarna! Martha rules!

Kafferast. Lång kafferast.

Veckan som gått, typ.

Om konsten att vara taktisk

Den förmågan är ingen jag besitter, men vaffan, livet blir ju så mycket roligare om man har något att gnälla över. Att lägga ut 75 olika tider för utvecklingsamtal under 2,5 vecka är t. ex. inte särskilt taktiskt. Man tänker sig att med så många valbara tider är det väl ingen elev som väljer de allra senaste? *Felknappsljud* Det är precis vad de gör. Så nu sitter jag här i en nedsläckt skola och väntar. Någon som har sett den danska filmen "Sista timmen"? Det har jag. Om jag inte har gjort ett blogginlägg till innan kl. 18.00 ikväll kan ni väl vara snälla och efterlysa mig?

Hon kommer med ljus i sin krona

En lysande sak med vissa jobb, är att man blir tvungen att delta i aktiviteter som man annars hade varit för trött/lat/upptagen för. (Eller helt enkelt inte visste att man gillade.) Luciafirande är en sådan sak, dagen till ära i en stadskyrka med en massa ungdomar i svischiga jackor. Välkommet myspys, ett  strålande avbrott i mörkerstretandet med utvecklingssamtal och verksamhetsplaner. Men katten vad svårt det är att ta de högsta tonerna i Hossianna Davidsson när man inte har sjungit upp på sisådär 15 år! Saknar att sjunga i kör, att få ta i riktigt från tårna och bara rensa ut skräpet. Terapi kommer i så fantastiskt många underbara former.

Sen kommer man hem och hittar en ny liten stjärna i mailen! Julstämningen växer i stadig takt!

A + D = L!

Ho-ho-holiday spirit! (Finally.)

Alltså, ni vet, julen å jag e inte best buds öm en sajjer, men heckeliheck om jag inte har ändrat inställning till julpynt med denna lilla kreation! Ni hittar instruktioner här!

http://smileandwave.typepad.com/blog/2011/12/flower-bauble-wreath-diy.html

Ut ur dimman

Igår var det vodka på is med saltgurka och fina samtal kring ett vardagsrumsbord och sedan kring ett köksbord. Ikväll hänger jag först med Brian och sen med Pennywise, i sann söndagsanda.

Ut ur garderoben!

TADA!

Skoja bara!

Men tjenare!

Hanen i mitt liv.

The Phantom Of The Opera

Funderar på att ta steget ut ur anonymiteten. Gå till livesändning. Men jag är rädd. Mest rädd är jag för att jag ska få fler läsare, att mina elever ska hitta hit av en slump, att jag ska få bittra människors ögon på mig. Bittra människor utan liv som ska veta vem jag är, peta och döma ut. För jag vet ju att de finns därute, ser vad de skriver varje dag. Samtidigt gillar jag utmaningen med att visa mitt ansikte för Nätet. Kanske blir det lättare att knyta kontakter, hitta vägar in i och bort från. Min lilla skara, vad tror ni? Är jag redo att ta steget från orgeln, upp ur källaren, att ta bort masken från ansiktet och bladbitarna från munnen?

I min stökiga lådor utan botten
finns små nycklar av papper
de passar inte alla lås
men att pröva dem varsamt
är av högsta vikt
ibland böjer de sig
ändrar form
smulas sönder
och om man är våt om händerna
löses de upp innan
de ens når låset
i förtvivlade stunder
vill man tvinga dem
att ta en annan form
en hårdare
klarare
vassare
om man bultar och bänder
är det ingen vits
om man bär dem kärleksfullt
som ett litet djur
spinner de
blir starkare
och villiga
att låsa upp all världens skatter

Kafka hade inte heller så roligt.

Tänkvärt när december är som tyngst, men nu är det faktiskt så att vill man ändå ha roligt med Kafka, kan man besöka Backateatern i Gbg och se Processen. Det gjorde jag, G, P och 37 småskeptiska elever idag. Så nu har jag gjort mitt hittills största bidrag till deras eventuella bildning. Jag har visat Hajen också. 

Sen bussade vi hem igen till ett väntande julbord, bjuckat på av ett fackförbund jag antagligen inte är ansluten till, har inte kollat så noga. Någon får pengar av mig varje månad och där slutar mitt engagemang för stunden. Naturligtvis drog svartfoten första vinsten i lotteriet, så nu behöver jag inte stjäla andras fantasifulla muggar i personalrummet längre.

Sen kan jag även meddela att jag har börjat knarka. Dumt i min ålder, jag vet, men American Horror Story är det bästa på länge. Så mycket bättre än, ja, just Så mycket bättre. Över och Ut.

/Clementine K aka Svartfot

Kaptenen tycker att det är för mycket Sturm und Drang på den här skutan
Så han slänger mina norska författare i havet
Hand i hand sjunker de mot botten
Där B sitter och spelar gitarr
tjocka lilla Näcken
Sen hamnar jag i livbåten
Förde sånt liv
Blir ju så med fruntimmer
Med kärringar
Så nu står jag här med ett durkslag till öskar
vid bryggan
och ser de andra sätta segel
blöt om sockorna
vad roligt de ska ha
skörbjugg
men de får ju se nya platser
se röd sand
och snökulor från Kina
jag är kvar med älgarna
fan vad mycket älg det finns här
ingen björn
det, hade åtminstone varit något.
men inte ens en liten järv
bara älg och de där jävla rävarna.

Svälj huvudet och byt kropp

Funderar ofta på maskeradutstyrslar, jag är duktig på båda sakerna. Men att någon bjuder till sådana tillställningar händer kanske en gång om året och då är det alltid sexig vampyr, eller något med fejkblod som förväntas. Lite uttjatat om ni frågar mig, och nuförtiden ser ju vampyrer ut som vanligt folk. Helt ordinär höstglåmighet, helt enkelt. Hade det varit maskerad nästa helg hade jag gått som en av mina tre lookalikes. Tyvärr saknar förvånansvärt många alla dessa popkulturreferenser, hur råder man bot på det? Tvångsvisning av film?

Siggan. Jag var iofs Ripley en Halloween, ingen fattade grejen...

Janne i Barcelonafrippa. Har nästan exakt samma profil.

Ung i Bladspringaren. 

Man får nästan inte vara såhär snygg. Bara på Polaroid då.

The future with me and you and everyone we know. And then some howling.

Inspiration en pruttig dag.

Imorgon kanske, även om jag är tveksam.

Vet de om att det är jul?

Jag avskyr verkligen julen, det gör jag sannerligen. Trist inställning, skulle många säga, och löjlig, då det är rätt omoget att avsky högtider, väder, årstider, städer, ja, egentligen alla fenomen som inte besitter några mänskliga egenskaper. Men om julen var en människa, skulle den vara en jävligt påträngande, tjatig, lite fetlagd säljare med taskig smak. Eller en förskolelärare som bara vill ha sagostund med tända ljus. Eller en lätt salongsberusad äldre bekant som tvingar till sig kramar så fort man närmar sig. Eller som kollegan som envisas med att baka torr sockerkaka i nya smakvarianter till fredagsfikat. Eller som grannen som alltid röstar på sossarna för att det gjorde hans far och dennes far före honom. Jag vet att det är tradition, jag vill tycka att det är mysigt, men ser jag ett recept till på någon kulinarisk mutation med pepparkakskryddor, glögg och mögelost tänker jag kaskadspy över närmaste högtidsivrare.