Svaret på den frågan är för det mesta: "Ja tack, gärna två!" För visst blir livet roligare med en kaka till kaffet, ett glas vin till pastan, chips till fredagsfilmen? Det tycker nog det flesta. Jag vill dela med mig av min viktresa så här långt, för att skriva av mig, bli peppad att göra något, och kanske någon känner igen sig. Någon i Ryssland?
Min vikthistoria började naturligtvis när jag föddes, jag var ganska stor men inte monstruös. Sedan följde barnåren utan några större konstigheter. Året jag skulle fylla 11 hade jag redan börjat komma in i puberteten och fick min första mens, inte så mycket att göra åt det, men det var väldigt tidigt och fruktansvärt bökigt. För som 11-åring börjar man knappast med tampong när man är trång som ett knappnålsöga. Så det var stora bindor och toapapper på skoltoaletten och blöda igenom på mysbrallor och försöka dölja detta, medan det andra tjejerna i klassen var avundsjuka och också ville få sin. Brösten och rumpan kom på vad som kändes som ett halvår och jag kände mig tjock bara för att jag inte kom i barnstorlekar längre.
Under tonåren växte jag inte så mycket mer, men jag var lite längre och lite kurvigare över framförallt rumpa och lår än mina småväxta väninnor, och fortsatte känna mig tjock trots att jag var normalviktig.
Runt 20 flyttade jag till Gbg. Hade gått igenom en ganska jobbig period och så smått börjat utveckla en ätstörning. I Gbg var avstånden till skolan och centrum större, och jag som hade cyklat eller promenerat varje dag i hela mitt liv satt nu på spårvagn istället. Åsså var det ju alla nya människor, alla roliga fester, klubbar och all mat som jag nu fick fixa själv. Innan hade jag ätit pappas hemlagade varje dag, inga halvfabrikat där inte! Öl och öl och öl och vin och nattamat från torsdag till söndag varje vecka. Bo med två spetiga veganer och äta pommes, sojakorv och chips varje dag. De gick inte upp ett hekto. Det gjorde jag. På cirkus ettåthalvt år gick jag upp nästan 20 kg. Var det någon som sa något, frågade hur jag mådde? Nej, för i den krets jag vistades skulle man kämpa mot rådande ideal med alla tillgängliga medel. Jag fick höra att jag hade så fin stil fastän (?) jag var så stor, att större var bättre o.s.v, o.s.v. Alla som var för magra skulle hjälpas, skulle räddas och gilla sig själva som de var, gärna bli större. Man skulle inte träna annat än möjligtvis självförsvar (feministiskt) eller annan kampsport. Gå på gym gjorde bara svaga människor fast i könsnormerna. Allt som kunde uppfattas som ett försök att göra sig till för det motsatta könet var fult och fel. Istället blev jag den tjocka clownen i en krets och den tjocka, arga feministen i den andra.
Jag hatade mig själv och min kropp och lät inga killar komma nära inpå mig. De få jag släppte in lät jag utnyttja mig. Jag kände mig obekväm i alla sociala sammanhang. När det var som värst hade jag inte sex på 2,5 år. När jag fick en egen lägenhet blev det ännu värre. Efter några år fick jag panikångest och började i kbt, vilket hjälpte till viss del. Ångesten släppte aldrig helt, men jag kände mig mycket bättre och mer tillfeds med mig själv. Jag började cykla och promenera igen och jag hade inte lika stort behov av att tröstäta längre. Några år senare träffade jag min expojkvän och pendlade en del upp och ner i vikt och humör, men fortsatte cykla varje dag och började träna på gym regelbundet. Tillslut blev kilona färre och jag var stark och hade en kondis som inte var av denna värld.
När det sedan tog slut med pojkvännen, fann jag mig i en helt ny matsituation. Jag hade tappat matlusten helt, något jag trodde skulle ske först när grisar flög. Jag flyttade till småstaden igen och bakade skiten ur mig. Jag bakade och bakade och bakade, men åt knappt något själv. Stod mest och beundrade och lyssnade på andras hyllningar av mina överdådiga alster. Bra terapi, billigare än en psykoterapeut iaf. Samma sommar kraschade magen, jag gick ner nästan 10 kg på två månader och gick runt som ett vrak, orkeslös och hög av näringsbrist. (Jag minns att jag tänkte att det är så här det känns att vara anorektisk, svag och småfull hela tiden.) Landade på den lägsta viktsiffran sedan tonåren, normalvikt för första gången på nästan tio år. Jag började äta igen, mycket socker, mycket kolhydrater, men höll vikten. Trots att vikten försvann på ett osunt sätt, var jag riktigt nöjd för första gången i mitt liv. Jag kände mig vacker och kvinnlig och jag vågade ta för mig socialt. Min attraktionskraft på det motsatta könet var stor under denna period, inte för att jag var mindre, utan för att jag var glad och öppen och rolig och smart. Charmig och social är ett vinnande koncept.
Det senaste halvåret har jag lagt på mig igen. Vet inte vad jag väger för jag vågar (haha) i ärlighetens namn inte se vilken siffra jag ligger på. Jag vet att jag är löjlig, att skönhet är så mycket mer än en siffra, men jag längtar tillbaka till min idealvikt. Framförallt längtar jag efter alla kläder jag hade då, som nu ligger obrukbara i garderoben. Mina jeans och mina fina klänningar. Rent utseendemässigt är det inte så farligt, det är bara så dyrt och opraktiskt att pendla så här i vikt hela tiden. Jag vill inte köpa ny garderob en ggn i halvåret. Jag vill gå på fest i min lilla byxdress med rosor på, eller i min "franska" klänning. Problemet är att jag vet vilket slit som krävs för att jag ska hamna där igen. Slit som skulle göra mig gott , mentalt och fysiskt. Men jag är som fastklistrad i soffan och sängen. En degig, tung boll av passivitet, som hellre förbannar sig själv för att hon äger tre plagg som sitter ok, än springer en runda varje dag. Som ser det som ett livsbejakande ställningstagande att äta skitmat, såväl som bra mat, och mycket av båda därtill. Jag är en viktmartyr helt enkelt, jävligt ocharmigt, speciellt eftersom jag inte är det minsta nöjd med det.
Så vad säger ni? Dags att begrava hästen och börja använda fötterna istället? Med läppstift och färgglada träningskläder, såklart?
