Army of Dreamers

Jag när en Dröm. Varför det har blivit just den är ett mysterium, men den växer, och jag får hela tiden nya tecken från Universum att det är vad som ska ske. Kanske inte nu. Jag har fortfarande ouppklarade affärer här, saker som ska läsas och skrivas, som ska läkas och vårdas. Sen blir det äventyr av det mer organiserade slaget. Någon som är sugen? Bara att hojta.

At The Zoo

Alltså, vad ska man säga? Det har varit ett himla ståhej kring dagens tilldragelse i det Lilla Kungadömet som inte längre regerar på vågorna. Men de regerar definitivt på andra områden! Så sitter man här och gubbskrockar och jojomenvisstar, atte nu har de välan gått vilse i utklädningslådan ändå, Royalistinaveln med entourage. Kanske har 2000-talets Grace Jones, den än så länge odameade Ladyn (Ja, GaGan, såklart...) haft inflytande på fårskockens val av huvudbonad.  Och färgpaletten var som en penselstänkt kökstapet från 1986. Jag minns en baddräkt i samma färg som Vickans mer än tantiga frock. Jag trodde att det var 90-talet som var hetast just nu?

Nu är jag varken modist, stylist eller fashionnazist, så vad vet Lilla Jag? Lite befriande är det allt, det måste jag medge. Men jag kan inte låta bli att önska att Sir Elton John hade dykt upp med en rödochvitrandig festivalhatt. Sen kunde han ha smäktat fram "Green Eggs and Ham" på körkorgeln medan Fam. Beckham-Benrangel fällde en frystorkad tår. Det hade varit humor det, mina vänner. Kolla in hela dramataget på MSN eller nåt, jag orkar inte ens länka till festiviteterna för jag har kramp i mellangärdet. Okey dååå... Min favorit är den här passande nog royalblå vildrosen. (Tommy Nilssons eufemism fick bli min för stunden, annars tar jag inte töckna dära ord i min mun.) Jag slänger in Pomp & Circumstance oxå och kör lufttaktpinne. This one's for you, Grandpa Steen!

Old Friends, New Lovers

Reklam!

Åsså tackar vi Gnestakänslan för detta smickrande inlägg! Thanks, Love! Du får en låt som tack!

Desert Song

Fick ett mail från finaste Vän L som är på andra sidan Atlanten. Jealous much?

As Tears Go By

Det är märkligt hur människokroppen fungerar. Jag har alltid haft lätt att ta till lipen i precis ALLA situationer. Arg, ledsen, glad, spelar ingen roll, det forsar fram som en norrländsk vårflod året runt. Värst är det när jag läser romaner. Det är ingen hejd på snyfteriet, vilket är aningen kontraproduktivt skulle man kunna säga. Kvinnor och äppelträd av Moa Martinsson har hittills varit svårast att läsa. Det började väl som en skakning på nedre däck någon gång på första sidan, och sen uppslukades romanen av tårhavet snabbare än Kate och Leo fick till det på bildäck. Jag minns ett perplext exs ansikte i köksdörren, att jag hulkade fram något om kvinnor som fött och blött och dött över hela världen.

Igår tänkte jag njuta av Patti Smiths prosa på tåg. Men så fort jag hade läst de första meningarna i Just Kids började underläppen darra häftigt och dramatiskt. Jag är inte mycket för att få frågor av främlingar (konduktören i det här fallet) hur det egentligen är fatt med lilla fröken, så den titeln får glida tillbaka ner i smyggråtningslådan under sängen. Jag vet att man av tradition ska lida på Långfredagen, men jag tycker att jag har fyllt min kvot för den här veckan. Dessutom är jag inte färdig med Siris gråtroman än. Hon verkar också ha lätt för att förvandlas till Lille Skutt i tid och otid.

"I cried on Bea the first night after she arrived. You'd think that all the bawling and blubbering I had done over the course of about six months would have drained my ducts and left my eyeballs permanently damaged from flooding, but it seems that there is an endless supply of the salty secretion, and it can pour forth at regular, bounteous intervals without any lasting effects. The old fleshy temple truly is a marvel."

Dancehall Queen

Det allra bästa med att bo längst upp i huset längst upp på berget, förutom att man inte behöver några dyra gummiskor för att få snygg bakdel, är att det är noll insyn. Bara paret tvärs över gatan, men de är vana sen länge och därför kan jag stuffa runt i hotpants och spetsbehå som någon övervintrad klubbdrottning. Det är A-Okay. Känns bra inför sommaren under takåsarna.

Idag har jag bevittnat något väldigt besynnerligt, eller kanske ändå inte. Jag såg hur en äldre kvinna behandlade sin ännu äldre man som ett barn. Tog på honom tröjan, talade om för honom att han absolut INTE fick ta av sig kepsen utomhus, satte på honom förkläde på lunchen och lade upp mat till honom. Sexigt. Jag började osökt tänka på mina farföräldrar, som hade någon liknande grej om än inte så extrem. Farfar kunde steka ägg och korv och värma Bongs köttsoppa, men det var oxå allt. (Han kunde ta mat själv, yey!) Vi talar alltså om män som har arbetat hela sitt vuxna liv och förmodligen även delar av sin tonårstid. Män som har byggt saker, rensat rör, plöjt åkrar, telefonerat, dikat, slaktat djur och kört lastbilar. Men så fort de kommer innanför den heliga härdens hägn blir de tre år igen. Varför? Och hur tänker man som mor/fru/syster i detta läge? Vi hade pratat om dinosaurier strax innan... Utdöda, eller existerar det förvuxna treåringar i min generations led?

Tourist

Jag ska äntligen åka till London. Det var på tiden. Helt clean slate är det inte, för jag blev hjärtesorgssnuvad på en resa dit över nyår. Hade ställt in mig på Berlin, men blev övertalad att tänka om. Och det var nog inte ett nedköp direkt. Samma världsbästa Gnestakänsla som sällskap, träffa Hårdrockskusin med karl. Parker, pints, Piccadilly Cirkus, Portobello Road. The G-Feeling och jag har väl ungefär samma ambition med resan, komma bort lite och vara smått salongs hela dagarna. Men, jag tar gärna emot tips från er, mina antagligen ganska få läsare! Ni har cirka två veckor på er tills jag drar. (Jag tar gärna emot Berlintips oxå, för dit styr jag förmodligen kosan nästa gång!)

The boys of summer

Jag läser Siri Hustvedts nya roman (jag vet!!!!), The summer without men, en liten nätt sak med samma gamla favvoteman, ännu bättre språk och hög igenkänningsfaktor. Jag har svårt att förstå hur hon lyckas varje gång. Jag är lixom lite överväldigad av hur smart den här kvinnan är, och hur utsökt det tar sig uttryck i hennes romaner. Därför (och pga att Mia i romanen är poet) skrev jag en liten dikt till henne.

Siri, Baby, your'e so smart
and I'd love to learn your art
Now I'm too tired, too tired to start
to pick this battered heart apart

Jag är väldigt arg just nu. Sårad och arg och frustrerad över livet och att alla inklusive mig själv inte verkar få in i sina tjocka skallar vad jag menar och vill och behöver. Då är det väldigt skönt att läsa av sig med den här typen av romaner. Att inse att inuti livet finns ett annat liv, som en fjärilspuppa eller ett frö som kommer att växa till sig, bara man sköter det rätt. Jag är väldigt öm mot det som kan bli det nya livet. Jag hade inte direkt gröna fingrar med det nuvarande. Det är litet och torrt och taggigt, som en kaktus. Jag har mest skrikit på det. Till det nya viskar jag små vackra ord. Ord som Siris ord, som mollified och odiferous och scatological.

Dickhead

Om något känns lite unket, vet ni vad, GÖR DET INTE!

First we take Manhattan

Guten Abend. I måndags försökte jag praktisera min skoltyska. Inte i tal tyvärr, utan hörförståelse. Jag satt alltså och tjyvlyssnade på två tyskor på da Matteo medan jag smaskade iväg på min terapifrukost bestående av schweindyr (surdegs?)macka mit fancyschmancy pålägg. I solen. Japp, så gött hade jag det. Men nog om mina kulinariska utsvävningar.

Jag hörde inte så mycket för de var ganska lågmälda, men jag kom iaf fram till att tyska språket har oförtjänt dåligt rykte. Förra veckan satt jag och klankade ner på det med en kurskollega, men jag får nog ta tillbaka mycket av det jag sa. Det är ju schwung i det, för sjutton! Och det är roligt. Det finns nog faktiskt inget språk som är så tacksamt att driva med som tyskan. Möjligtvis isländska eller något klickspråk, men vi som har svenska som modersmål är ju redan halvvägs till tyskans tossigheter. När man dessutom har ingifta tyskar i släkten blir det en outtömmlig källa till skojerier. Mången grå dag har blivit lite mindre grå med några väl valda tyska ord, fraser, meningar. Smaka bara på geschwint, Ach so? eller Aber Mann musst sich erninren das Aldof Hitler Österreicher wahr!. Får iaf mina mungipor att bli mer som Silvia Bernadotte fd Sommerlaths. Det är sch-ljuden i schwunget som gör det! Så till Tyska Språket säger jag bara: Stay gold, Ponyboy! Fast på tyska då.

Just like starting over

Jag tänkte presentera ett Gnällinlägg Deluxe idag, för humöret matchar vädret, hyn och utväxten i det jobbflottiga håret. Men det är så trist, så trist att gnälla, så jag nöjer mig med att säga att jag senaste tiden har önskat att jag var den här tjejen. Ya basta, and in the words of the great Terminator; I'll be back.

Jag är den enda här som inte är unik

Läste en underhållande krönika i GP om killar i fittmö...förlåt, sotarmössa. Hipstern älskar ju som bekant att racka ner på sig själv i någon slags metaironi, att ha mössa eller att inte ha mössa, det är frågan. Men, för att spinna vidare på Shakespearetråden, det är inte automatiskt hipsters för att alla har sotarmössa. Nog är det väl så att denna huvudbonad har blivit en slags modets Klippansoffa. Jag väntar bara på en Magnus Ugglalåt, där han kanske inte laddar bössan, utan moccabryggaren för att snacka musik med dotterns pojkvän. Det som krönikan behandlar har ett drag av det som Gnestakänslan spekulerar om i sitt inlägg om Mannens ok.

Vän AM (iförd den bespottade mössan) förstod förut inte vitsen med gammal musik. Hans grej var att leta upp nya indieband. Själv har jag ofta önskat att jag kunde bli sådär litteraturnördig som bara ett fåtal kvinnor är (jämfört med män), för att slippa den ständigt pockande frågan: "Vem ska jag vaaaraaa?" För den gamla klyschan att "vara sig själv" får iaf min generation att unisont fråga: "Och vem fan är det då?! Får man vara fler än en "mig själv", och får man mer antidepressiva om man svarar rätt?"

Så min poäng är att vi kanske inte ska döma dessa dansanta dudes så hårt, vi kvinnor och tjejer, som slipper trycka på oss en mössa fylld med (påtvingade?) intressen, identitet och grupptillhörighet. Vi kan istället jobba med Det Dåliga Samvetet eller läsa Roberto Bolaño. Eller helt sonika slita av dem mössan och se vad som finns under.

Wind beneath my wings

Bokstavligt talat idag! Började med cape, men insåg efter en tur med hunden att jag inte tänkte testa samma färdsätt som Mary Poppins till skolan. När jag kom hem kunde jag knappt öppna dörren för att det hade bildats något slags baksug i lägenheten. Living on the vardagsedge.

Attackfika med Vän A, som råkar läsa på samma institution som mig. Mycket filosofi som vanligt, alltid trevligt. A hade kommit fram till att man aldrig kan tolka Nietzsche som vänster. Fick även tips om en intressant artikel, Den kvinnliga klassresan av Ulla-Britt Wennström publicerad i Tidskrift för genusvetenskap nr 3-4 2008. Den bygger på en avhandlingsstudie av Wennström, med samma namn från 2003. Hittade artikeln på nätet, smidigt som sjutton. Så läste jag den och började naturligvis gråta, när jag läste detta citat för att vara exakt:

"Jaa, inför själva klassresan kan jag känna en slags blandning av dels … en slags

  ödmjukhet över vart livet för oss på nåt sätt och vad lite vi vet om allting.

  Och så kan jag känna en sorg över allt vad jag har kämpat, för jag har kämpat så

  mycket i mitt liv.Och så kan jag också känna en glädje och en slags respekt och beundran för mig

 själv, för jag kan också tänka att vad jag har varit med om väldigt svåra saker,

 och vad jag har klarat av, och vad jag liksom har stått pall och tagit mig igenom

 dom här tusenmiladjupa svarta hålen och tagit mig upp igen."

Nu är jag inte där än riktigt, men på god väg, och det är känsligt som fan bli ihopbuntad med än den ena än den andra klassen, att ständigt stå med ena foten stadigt i arbetarklassmyllan, med den andra foten trevande, för varje kurs aningen säkrare på den lite grönare medelklassgräsmattan. Det är så mycket Jante hos min ursprungsklass, och jag hatar den lagen mer än någon annan, stadgad. Inte av riktigt samma anledning som bystiga ex-svenska blondiner i Hollywood, men för att det föder så mycket rädsla. Man blir så rädd för allting, och framförallt är man rädd för att bli avslöjad för den bluff man är. Det är som arvssynden. Man blir aldrig av med mindervärdeskomplexet. Så står man där med rakad skalle och slåss med någon backslick på Avenyn klockan 4 på natten. Nej, alla gör inte det. Nu var jag plump. Men det får mig osökt att tänka på Tony Harrisons smått episka dikt V, som behandlar samma fenomen. Här är ett utdrag:

"Don't talk to me of fucking representing
  the class yer were born into any more.
  Yer going to get úrt and start resenting
  it's not poetry we need in this class war.

  Half versus half, the enemies within
  the heart that can't be whole till they unite.
  As I stoop to grab the crushed HARP lager tin
   the day's already dusk, half dark, half light."

Läs hela, den är fin som snus.

Spinning around

Idag har det snurrat rejält. Mycket tankar och impulser som vill ut och in i mig. Ett exempel är funderingen över vad små förseningar i kollektivtrafiken kostar i praktiken, psykiskt och i rena pengar. Men det är ju en värdslig sak. Dags att cykla mer, så är det problemet lite mindre.

Gick förbi Pocketshop på Centralstationen och såg alla gamla  Haruki Murakamiromaner, jag plockade sen upp hans What I talk about when I talk about running och tänkte att det är ju väldigt skönt att springa egentligen. På väg hem från jobbet senare såg jag en asiatisk kille som joggade över en av stadens broar i regnet. Han vet nog vad Murakami snackar om. Sen var jag på min DyrIca och kände mig lite lätt förföljd av en annan asiatisk kille med mediaglasögon. Är det någon som försöker säga mig något eller är jag annars helt blind för människors ursprung? Eller är jag så inne i min egen bubbla att jag helt enkelt inte ser någon alls? Det kanske är det fina med storstäder, att folk bara blir folk till slut. Jag vet inte.

Idag mailade jag Ring P1 och skrev om sex. De kanske läser upp mitt mail imorgon, jag är rätt så säker på det eftersom jag hade fått ett svarsmail där redaktören ville ha mitt nr för att prata mer om saken. Sköj, men jag ljög lite i mailet för att verka vuxnare än vad jag är. Men det är ju alltid trevligt att delta i samhällsdebatten. Ni kan ju lyssna kl 9.30 och försöka lista ut om jag är med eller inte. Själv har jag seminarie, så jag får väl lyssna på reprisen.

Har även fått insikt i varför det inte hjälper att kalla min laptop för segröv, i konflikter ska man nämligen inte börja med att anklaga den andra parten, eftersom den då stänger sig för samtal. Säger i alla fall författarna till Svåra samtal - Hur man pratar om det som betyder mest. Men vaffan, jag är ju inte född med en Joltcola i ena näven.

Steampunks of the world unite!

               Photo: David S. Holloway / Assemblage: Alexander Skinner

Fin vän, fin musik. Lyssna och njut! http://flavors.me/thecassettes

Hollaback Girl

Nu är jag lite nedslagen. Jag läser en mycket berikande kurs just nu. Men så kommer Gamla Jobbet och stjäl uppmärksamheten i 6,5 timmar och så är skadan skedd. Sista delen av kursen är ett projektarbete i grupp och när jag mailade för att få lite info från min basgrupp, fick jag till min stora förskräckelse reda på att de redan hade gaddat ihop sig! Grabbarna grus hade bildat en treenighet och J hade bondat med någon medelålders dama. Vilket lämnar mig, en annan medelålders dama (lätt förvirrad och bor långt bort), samt Big M som från första dagen har lagt avmätta kommentarer om hur soft han vill att den här kursen ska vara. Pust och stön och pust igen.

Nu blir det ju såhär va, att jag vid nästa seminarie måste knö maj enn i någon motsträvig redangrupp. När man inte känner någon på en kurs är grupparbete lite som när man skulle ha lagsport på gympan. Man riskerar att bli vald sist eftersom ingen vet vad man går för än. De vet inte om man är den som kommer segla VG-skeppet i hamn eller skjuta G-jollen i sank. Förträffligt tillfälle att knyta kontakter, skulle min psykolog säga med det sneda, belåtna leendet hon alltid får när mina polletter trillar ner. Hon har fräknar på läpparna. Gud, vad jag älskar fräknar.

Men snart är det vår och en amerikansk snubbe som är soundengineer eller nåt åt massa märkvärdiga band som Le Tigre, Rapture, K.D Lang har enligt uppgift en nätcrush på mig. Alltid något att glädjas åt i horisontalregnet.

The courage of others.

Dessa två norska herrar (i vykortsform) sitter och hejar på mig när jag pluggar. Kunde Fritjof Nansen och Roald Amundsen, så kan jag också. Lite väl bistra är de, men det var ju stundom rätt bistert där de vistades. Då är det bra med fluffiga pälsar, även jag har en. Den hjälpte mig genom den här bistraste av bistra  vintrar. Roald är för övrigt ett av mina favoritnamn, tillika namnet på en av mina favoritförfattare; Roald Dahl. Beundransvärda norska män. Inspiration kan komma från väldigt enkla saker ibland. Stordåd ur en kaffekopp.

Nästa gång, Robyn, ska jag göra som du sjunger.