Läste en underhållande krönika i GP om killar i fittmö...förlåt, sotarmössa. Hipstern älskar ju som bekant att racka ner på sig själv i någon slags metaironi, att ha mössa eller att inte ha mössa, det är frågan. Men, för att spinna vidare på Shakespearetråden, det är inte automatiskt hipsters för att alla har sotarmössa. Nog är det väl så att denna huvudbonad har blivit en slags modets Klippansoffa. Jag väntar bara på en Magnus Ugglalåt, där han kanske inte laddar bössan, utan moccabryggaren för att snacka musik med dotterns pojkvän. Det som krönikan behandlar har ett drag av det som Gnestakänslan spekulerar om i sitt inlägg om Mannens ok.
Vän AM (iförd den bespottade mössan) förstod förut inte vitsen med gammal musik. Hans grej var att leta upp nya indieband. Själv har jag ofta önskat att jag kunde bli sådär litteraturnördig som bara ett fåtal kvinnor är (jämfört med män), för att slippa den ständigt pockande frågan: "Vem ska jag vaaaraaa?" För den gamla klyschan att "vara sig själv" får iaf min generation att unisont fråga: "Och vem fan är det då?! Får man vara fler än en "mig själv", och får man mer antidepressiva om man svarar rätt?"
Så min poäng är att vi kanske inte ska döma dessa dansanta dudes så hårt, vi kvinnor och tjejer, som slipper trycka på oss en mössa fylld med (påtvingade?) intressen, identitet och grupptillhörighet. Vi kan istället jobba med Det Dåliga Samvetet eller läsa Roberto Bolaño. Eller helt sonika slita av dem mössan och se vad som finns under.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar