Jag läser Siri Hustvedts nya roman (jag vet!!!!), The summer without men, en liten nätt sak med samma gamla favvoteman, ännu bättre språk och hög igenkänningsfaktor. Jag har svårt att förstå hur hon lyckas varje gång. Jag är lixom lite överväldigad av hur smart den här kvinnan är, och hur utsökt det tar sig uttryck i hennes romaner. Därför (och pga att Mia i romanen är poet) skrev jag en liten dikt till henne.
Siri, Baby, your'e so smart
and I'd love to learn your art
Now I'm too tired, too tired to start
to pick this battered heart apart
Jag är väldigt arg just nu. Sårad och arg och frustrerad över livet och att alla inklusive mig själv inte verkar få in i sina tjocka skallar vad jag menar och vill och behöver. Då är det väldigt skönt att läsa av sig med den här typen av romaner. Att inse att inuti livet finns ett annat liv, som en fjärilspuppa eller ett frö som kommer att växa till sig, bara man sköter det rätt. Jag är väldigt öm mot det som kan bli det nya livet. Jag hade inte direkt gröna fingrar med det nuvarande. Det är litet och torrt och taggigt, som en kaktus. Jag har mest skrikit på det. Till det nya viskar jag små vackra ord. Ord som Siris ord, som mollified och odiferous och scatological.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar