Sitter och tittar på K Special om Vivienne Westwood. Tantan, eller den fantastiska kvinnan, rättare sagt, är 70 år ung och håller fortfarande igång. Beundransvärt med människor som lever lite lätt alternativt. Beundransvärt och befriande. Nu är det ju (tyvärr?) så att vi apor fullkomligt avgudar normbrytare på tryggt avstånd. Vi granskar och drar våra egna småsinta slutsatser och härleder hela konkarongen till Freud allt som oftast. Vi diagnostiserar och dömer ut. Skrattar åt men låstas som om vi skrattar med. Allt har en förklaring, en förankring i ångest och övergrepp. Och vi stelnar till när det hisnar en smula i magen vid tanken på vad som skulle hända om vi själva släppte lite på tyglarna.
Vivienne är gift med Mr Man a.k.a Andreas Kronthaler, som dessutom är en av chefsdesignerna i hennes /deras företag. De har varit gifta sen 1992. Då var Vi 49 och Andy 24. Och nu, nästan 20 år senare kan man läsa en sådan här artikel:
Toyboy? 20 år har de varit gifta. 20 år. Begrunda detta. Och fundera sedan över om det hade varit tvärt om. Kan det bli mer nedlåtande? Bevisligen har de ett genuint förhållande. Om de sedan sätter på varandra eller inte, spelar faktiskt ingen som helst roll för oss andra. För det är väl vad vi vill veta, innerst inne? Hur de gör det, om de gör det? Eller om det gör det med andra, och vad de andra i så fall har för kön?
Så varför sätter vi sådana rubriker och stämplar på människor? Enbart på grund av en ålderskillnad vars normbrott baseras på en patriarkal struktur, där ålder automatiskt knyts till makt. Män har makt, män är därför den som ska vara äldre. Man vara chef, kvinna vara anställd. Man vara gammal, kvinna vara ung. Pater noster - Fader vår. Vad hände med människan bakom kuken och muttan? Den tänkande, kännande apan med motsatta tummar? Som kan hantera en kräfttång och sjunga snapsvisor? Och muttan förresten, den är också orsaken till denna stenåldersinställning. Kvinnor har i dagens samhälle nämligen exakt tio år av sexualitet. Sen stänger vi butiken. Inget Ullared här inte. Från 15 till 25, sen är det Allt ska bort! mellan 25 och 30, sen kommer barnen och sen får man gå runt och vätska tills man torkar ut av sig själv. Kvinnor över 40 som knullar och som dessutom gör det med män yngre än de själva?! Män som tänder på livserfarenhet och intellekt!? Har ni hört, har ni hört?! Fast på riktigt är det ju inte så, eller hur? Så varför odlar vi den myten så förtvivlat?
Jag har själv fått utstå en hel del skit på grund av mina förhållanden med yngre killar. När jag tänker efter har alla mina seriösa förhållanden varit med män som har varit 1-7 år yngre. De reaktioner jag har fått handlar mest om att ifrågasätta min mognad. Jag uppfattas automatiskt som omogen eftersom jag föredrar yngre män. Eller, nej, jag föredrar inte yngre män, de äldre män som jag har dejtat har inte passat mig och jag har inte passat dem. Men jag attraheras av den nyfikenhet och livsglädje som yngre människor ibland besitter. De har inte hunnit bli cyniska än. Skämt åsido, det finns många olika anledningar till varför jag dras till just denna personlighetstyp, för det är vad det handlar om, men därmed inte sagt att det är något fel på mig eller dessa killar. Precis som att det lika lite är något fel på mina vänner som uteslutande har förhållanden med äldre män. Så kan vi inte bara sluta förminska äktheten och innerligheten i vissa relationer bara för att kvinnan råkar vara äldre? Låta de som vill vara pumor vara pumor om de vill, och glädjas åt att människor har närhet och kärlek, i vilken form den än må komma.
