Pressen av ett namn. Jag har ofta känt av den. Jag har i köttvärlden ett relativt vanligt namn för min generation, även mitt andranamn. Mina föräldrar tillhörde mainstreamdelen av de som fick barn på 70-talet, och var inte impulskreativa eller proggflummiga vid min nedkomst. Döpt efter en gammal släkting, rätt och slätt. Med påföljden att jag hamnade i en klass med två små töser med samma namn. Vi fick heta förnamn plus efternamnsinitial i klassrummet och efternamnet på rasterna. Gärna med ett "ööööh" framför. Könlöst. Eller så kände jag iaf, och där började min fixering vid namn och den ändlösa radda av smeknamn jag har kallats och kallat mig själv genom åren. Jag var i perioder irriterad på päronen för att de inte skojade till det lite mer. De kunde ju åtminstone ge mig ett andranamn med lite krydda. Nuförtiden, efter viss mognad, är jag otroligt förtjust i mitt namn och skulle inte vilja byta för allt smör i mörkaste Småland. Det är klassiskt, kort och konsist, åldersneutralt. Ett seriöst namn, ett hållbart namn.
Mitt namn är viktigt, men aldrig så viktigt som när det kommer till arbete och nya kollegor. Den här veckan har jag fått heta två nya förnamn och inte mindre än fyra olika efternamn. Idag höll jag på att blöta ner mig själv av skratt när jag på min postbox hittade ett femte. Kanske ska tillägga att det är lite småkaotiskt i den här verksamheten, och mina alter egon är just nu det minsta problemet vi måste tas med. Så jag låter det passera med ett leende. Det är trots allt en världslig sak, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar