Perfect Day

Kära Clem bär flera likheter med Mr Foster idag. Denna ilska. Skulle behöva sitta i en gul taxi på Brooklyn Bridge och lyssna på Jack Nicholson sjunga I Feel Pretty i några timmar. Men att lämna lägenheten känns inte som en vidare klok idé just nu. Så jag kör terapirollspel med mina inre karaktärer istället. Lägger fram val om hur jag ska hantera mina känslor, väger dem, och kommer inte direkt fram till något. Blir detta inlägg istället, i skrivande stund iförd bh, Scholltofflorna (Som förmodligen driver mina grannar till vansinne.) och ingenting mer. Som tanterna på Saltholmens Kallbadhus. Ska nog sätta på mig hatt också. Eller min glitterbasker. Excentriskt värre. Fy faaaaaaaaaAAAAAAANNNNNNNN! 

Där kom ett litet pys igen, ja. Pms plus avslag på lägenhet plus en avfläkt nagel är lite för stor summa idag, känner jag.

Ilska är en så märklig känsla, så befriande i rätt sammanhang och så maktlös i andra. Jag har nog mest upplevt den senare typen. Ilska är ju sällan produktiv och ofta missriktad. Uppåt händer ingenting, neråt blir det förtryck och inåt är det förödande, utåt provocerande och i värsta fall alienerande. Inge bra, kan vi alltså konstatera. Men jag har så svårt att kväva min, tycker att det känns jobbigt. Jag vill ju skrika och gapa och få någon att betala för att jag känner som jag gör. Och nu började nagelbädden blöda oxå... Det är fult att vara arg, och jag ska skämmas, tycker jag. Speciellt för att bli arg över en jävla nagel. Att jag har pissig nagelkvalitet kan ju ingen alls betala för, bara dåliga gener. Pms är bara hormoner och i-landsproblem.

Men lägenheten kan jag väl ändå få vara lite ledsen och besviken över? Den var så fin och en tant hade bott där, och suttit och solat på sin balkong i päls på vintern. Det gör min mamma också, fast i täckjacka. Min fransk-svenska dröm gick upp i rök igen. Är bara så trött på att vänta, på att flytta hela tiden. Vill bara ha ett eget rum. Och bättre naglar.