Jag är ledsen alltså...

Men jag har så mycket roligare här just nu: http://clementineochbruno.tumblr.com/
Anslut er!

Personligt och pinsamt

Nu ska jag lämna ut mig rejält. Kanske känner någon igen sig, kanske sätter någon kaffet i halsen, kanske får någon en ny bild av mig. Kanske får någon sig ett gott skratt på min bekostnad. Jag bjussar på det, hellre dråplig än tråkig.

Det har hänt förut. Då hade jag blivit dumpad på nyårsdan, mitt i familjeplanering och juldetox. Jag tog steget in i Nätet. La ut mig själv till allmän beskådan. Det hade ju funkat förut. Men vilken mardröm det blev den här gången. Ångrade mig sekunden efter profilen var bekräftad och blev sen mailbombad av utländska affärsmän i 60-årsåldern. Jag har inget emot sådana, jag bara undrar vilken definition de har av "troféfru". Min definition är ju inte 30-någonting, otränad alternativbrud med morfars glasögon som uttryckligen avsäger sig allt romantiskt intresse för män över 35. Mitt största bidrag vid representationsmiddagar i Bryssel, skulle vara att stoppa räkor i näsan samtidigt som jag citerar Monty  Python, bli karatefull och försöka dra duken av bordet utan att rubba porslinet.

Nu har jag gjort det igen, efter små påtryckningar från en vän. Och eftersom jag har haft lite extra hormonpåslag eller något de senaste veckorna. Hur som helst. Ett dygn av aktivitet, 136 besök på min profil och runt 15 mail senare, har jag kommit fram till att jag nog hellre är "ensam" resten av livet än att ens behöva befinna i samma postnummerområde som 95 % av klientelet på detta forum. Det är som bli serverad en trögflytande reduktion av dumhet, träningshets och desperation med soppslev. En kille kallade sig för "en av Sveriges skickligaste nätdejtare" och hade citat från nöjda kvinnor i sin presentation. Honom fick jag mail av. Han uppmanade mig att skriva lite mer orsaker till att han skulle vilja dejta mig, efter som det var så många tjejer som ville ha honom. Vad svarar man en sådan person? Jag fick nästan gnaga av mig armen för att inte skriva något spydigt, som ändå hade avfärdats som "avundsjuka" eller något liknande som människor utan självinsikt brukar slänga ur sig.

Men vad hade jag väntat mig egentligen? Och jag är fan inte körd än, jag jobbar bara på annan ort och har ett kraftigt nedsatt socialt liv just nu. Det är inte ett glasberg jag sitter på, utan en lite lätt lerig kulle. Och jag har parasoll, badenbaden och en god (mac)bok.

Sorry, igen.

Jag hänger fortfarande på tumblr... Jag vill bara gnälla här just nu, och det känns inte bra, så jag kommer tillbaka när jag har nåt sköj att avhandla! Häng med in i tumlaren ett slag, vettja! http://clementineochbruno.tumblr.com/

Könny 12

Jag vet att jag inte borde, men jag gör det iaf. Det har varit ett väldigt kacklande om filmen om den onde afrikanen den här veckan. Facebook-lös som jag är, hade jag först missat hela grejen, men hänger man tillräckligt länge på nätet så blir man till slut varse. Jag har kommit fram till ett par ståndpunkter kring det hela och överlag när det gäller orättvisor i samhället och Världen.

1. Engagemang är inte samma sak som att se en film och byta profilbild.  Det kräver en knapptryckning och kvalar därför inte in. Att det sedan visar att man är för eller emot spelar krasst sett ingen som helst roll. Det är som att ha en Metallica-tröja. Det syns att du gillar ett band, inget mer. Jo, andra människor bildar sig en uppfattning om dig. Och vilken normal människa tycker det är ok med barnsoldater, folkmord, våldtäkt, o.s.v. ? Behöver man verkligen en tröja för att visa att man är emot sånt?

2. Att kritisera en organisation är inte per se att inte engagera sig på något sätt. Det kan mycket väl vara så att man skänker pengar, arbetar ideellt eller avlönat för att förändra samma sak och/eller flera andra saker. Att vara kritisk är inte samma sak som att vara cynisk.

3. Att skänka pengar eller på andra sätt stödja en organisation vars budskap man inte stödjer till hundra procent är inte bättre än att inte göra någonting. Jag vill inte på något sätt frivilligt skänka pengar till att rusta upp en armé eller gynna en diktator. Då sitter jag hellre på mina pengar till jag hittar en organisation jag litar på.

4. Jag försöker ställa mig kritisk till reklam och annan typ av marknadsföring, därför ställer jag mig också kritiskt till allt som andas propaganda. All fakta ska upp på bordet, speciellt om det är journalister som har gjort filmen.

5. Förändring på lokal nivå ska företrädesvis börja på lokal nivå, med stöd från omvärlden. Detta stöd skall inte vara ett förmyndarskap, och ska alltid förankras och efterfrågas av de drabbade i fråga, inte tvingas på befolkningen. Det är också befolkningen som har rätt att när som helst kräva att stödet upphör, och denna önskan skall respekteras och efterföljas.

Som dåligt snus.

Jag har bloggtorka. Återkommer strax.

Tävlingsmänniskor hör upp!

KonstgreppsKarin har begåvats med just ett sådan perfekt grepp kring konst! Finaste kollagen (inte sådant man har i läpparna, utan sådant man hänger på väggen) pysslar hon ihop av ikoner, kattungar och vykortsvyer. Nu har hon en ny tävling! Tre lyckans mögelostar får varsitt magnifikt tryck att dunka upp över valfri möbel, eller bara ställa sådär nonchalant på golvet. Här hittar man den!

There will be blood.

Idag mötte jag en kvinna i min mammas ålder, 60isch, med vad jag förmodar var hennes barnbarn (Kan även ha varit en apa i overall, det är så svårt att se nu på vintern.). När jag passerar sällskapet säger ungen: "Däj, däj!" och pekar på mig, varpå jag ler sådär vänt som man gör mot små okända barn som säger något gulligt fast man egentligen är sjukt ointresserad. Då säger mormodern/farmodern: "Ja, där är tanten." Sen upprepar hon det två ggr till...

Husen står slutna, förkrympta

blickar tomt ut över det nyss böljande grå

likt sektmedlemmar som gett upp

som inte vill kyssa vinden

av rädsla för att spräcka nariga läppar

och låta all den kyska värmen 

som trycker sina ostbågsflottiga kinder mot glaset

bubbla ut över stuprännor 

och genom fönsterspringor

de läser mellan raderna av spår
i det pliktskyldiga pudret

spår framtiden med klirrande istappar, 

obrukbara sädesceller
från Gubben Hösts sista utlösning

Köldslöa vattendjuret vaknar till liv

vältrar sig i panik och dunkar 

sina grumliga  nävar 

mot det fjälliga skinnet

förseglat med vasstrån

smetade med hönsblod 

av cyklande voodoopräster
med plastpåsar istället för doktorsväskor

som slaktar hundar och alligatorer

för att blidga det förr så skoningslösa handslaget

Träden viskar genom det lätta knarret och svischet av hybris

från självsäkra sulor och respektlösa jackor.

Nästa vinter tar vi er, dig och alla andra trolösa. 

Så mycket bättre.

Nej, jag har svårt med böckerna just nu. Väntar mest på Eld , uppföljaren till Cirkeln och på andra delen i Justin Cronins  vampyrtriologi. Har snart årsdag utan Fejjan. Idag har jag satt på tv:n för första ggn på vääldigt länge. I Gbg har jag inte ens någon, men i Väners blir det inte av att jag tittar. Tycker det är skönare att hänga på nätet och läsa bloggar eller titta på film (olagligt). Och jag upptäckte precis att jag inte direkt har missat något. Herregud så mycket skit! Missförstå mig rätt, jag gillar skit, men tydligen mindre och mindre ju mer jag är utan det. Just nu är det en film med Katie Holmes pre foliehatts-Tompa... Hur känner ni?

God förmiddag!

GP bjuder på sköjerier som vanligt. Idag handlar det om någon bitter Janne som har skrivit en krönika i Tofsen (som tydligen är något man måste ha vare sig man heter Maria Montazami eller Sebastian Lindberg). Just det, Tofsen är en Chalmerstidning. Den läses alltså av chalmerister och kanske före detta sådana som drömmer sig tillbaka till dagar då man fick klä ut sig till bonde varje dag och att detta var helt accepterat. t.o.m. koolt i människors (läs: andra chalmeristers) ögon.

Janne tycker hur som helst att feminister är prutt och bajs, och det kan han väl få göra, jag är måttligt förtjust i chalmerister med tofs, på mössan eller i håret. Problemet är poängen han tycker sig ha i krönikan, att feminister (kvinnor) ska sluta gnälla och skrika och börja hävda sig och ta plats. Eeeh... Förlåt mig, men är det inte just det man gör, hävdar sig alltså, om man kräver en sådan enkel sak som lika lön för lika arbete? Om man gapar och skriker lite om det? Debatterar på alla politiska nivåer? Skriver krönikor och insändare och artiklar?  Eller exakt hur tycker Tofsen då att man ska hävda sig och ta plats? Vilket sätt är rätt sätt för oss som är så bortskämda och inte kan vänta bara typ säg 150 år på att samhället ska "komma ikapp"? Baka en kaka? Passa barn? Ta ett deltidsjobb ovanpå heltidsjobbet? Suga kuk?

Tycker att det är en sådan härlig inställning till lönearbete, att man liksom ska förtjäna sin lön, inte bara genom att utföra det faktiska arbetet, utan helt plötsligt ska man dessutom bevisa att man förtjänar den på något sätt som är som en sagoprinsessa av marsipan med en tyllklänning som när man rör på så kommer det som lite musik som man inte riktigt hör och sen blir det svart. Eller jag vet inte. Jag är så förbannat jävla trött på att vi kvinnor ska hävda oss, och bevisa saker och ta plats och förtjäna saker. Det handlar inte om en offerroll, det är inte välgörenhet, det är grundläggande demokratiska rättigheter. Gör jag samma jobb som en man ska jag ha samma lön. Jag är även väldigt trött på människor som upplever att de är mer intelligenta än vad de faktiskt är. I det fallet föredrar jag nog en riktigt grisbonde, utan tofs, för den ligger inte i en säck av dyrt kostymtyg.

Om någon orkar bry sig: http://www.gp.se/polopoly_fs/1.844876.1328023321!/tofsen.pdf

Idag, en död spindel på fönsterbrädet i en lektionssal
Tjock och stinn, men vad hjälpte det
Det mörka kom och gick
Jag läste text efter text på skärmen
om framtidens vård
Ett välbekant ansikte i en dörr
sedan två, på fel plats
Som ett barn som ser sin dagisfröken på stan
En apelsin på ett bord
ett bananskal i ett smutsigt glas
snabba steg i en korridor
sedan en till
en kvinna i reflexväst
en ilsken maskin
och sedan du som har fött mig,
som har hållit mig upprätt
finns inte där när jag faller
det är jag som ska ta emot dig nu
när du faller istället
hinna före till fast mark
svara på alla dina frågor
och det snurrar i mig
som det snurrar i dig

Det enda jag kan göra är att skriva

om det mörka som kom

som nu vandrar bredvid
som låter oss falla
aldrig låter oss glömma
en ilsken maskin, en apelsin på ett bord
en tjock spindel på ett fönsterbräde

Vad jag pratar om när jag pratar om tårtätning.

Nu är det alltså slut på ursäkterna. Ja, det är halt, ja, det är minusgrader och ja, det är sjukt fult med träningskläder (åtminstone mina trökiga, jag får sköja till det så fort det blir varmare), men nu ska det fanimig löpas. Ingen mer bänknötning med saggig bakdel som resultat, nu ska lungorna fyllas, hjärtat pumpa och sinnet rensas! Har aldrig varit så opeppad i hela mitt liv, men det signalerar att det i alla fall inte kan bli värre. Om jag inte har skrivit en rapport och lagt upp bildbevis imorgon kväll får ni tillåtelse att örfila mig över nätet eller skicka bitchslapogram till dörren. 

Va?! Jaja, jag kommer Forrest... Ska bara äta upp chokladpralinerna först.

Dagens låt

Det går bra nu.

Usch, mitt förra inlägg var ju så sjukt tradigt. Ett riktigt botteninlägg, men det tjänade sitt syfte, jag mår bättre. Idag invigde jag 2011 års födelsedagspresse/julklabbe, massagen. Hatar du din kropp, gå på knådning! (Eller ha sex med någon som har sex för att det är en upplevelse, inte för att nödvändigtvis få utlösning.) Man kan INTE hata sin kropp efter olja och fasta händer över muskler och hud. Den spinner och sjunger om vartannat, och är lite öm och ännu mer degig, men på ett fridfullt sätt. Värt varenda krona, i det här fallet inte ens mina, men jag ska definitivt lägga några egna där oxå. Imorgon ska jag svettas i mörk park vid vatten istället. Hjärtboost. 

Sa de vara en kaka te?

Svaret på den frågan är för det mesta: "Ja tack, gärna två!" För visst blir livet roligare med en kaka till kaffet, ett glas vin till pastan, chips till fredagsfilmen? Det tycker nog det flesta. Jag vill dela med mig av min viktresa så här långt, för att skriva av mig, bli peppad att göra något, och kanske någon känner igen sig. Någon i Ryssland?

Min vikthistoria började naturligtvis när jag föddes, jag var ganska stor men inte monstruös. Sedan följde barnåren utan några större konstigheter. Året jag skulle fylla 11 hade jag redan börjat komma in i puberteten och fick min första mens, inte så mycket att göra åt det, men det var väldigt tidigt och fruktansvärt bökigt. För som 11-åring börjar man knappast med tampong när man är trång som ett knappnålsöga. Så det var stora bindor och toapapper på skoltoaletten och blöda igenom på mysbrallor och försöka dölja detta, medan det andra tjejerna i klassen var avundsjuka och också ville få sin. Brösten och rumpan kom på vad som kändes som ett halvår och jag kände mig tjock bara för att jag inte kom i barnstorlekar längre. 

Under tonåren växte jag inte så mycket mer, men jag var lite längre och lite kurvigare över framförallt rumpa och lår än mina småväxta väninnor, och fortsatte känna mig tjock trots att jag var normalviktig. 

Runt 20 flyttade jag till Gbg. Hade gått igenom en ganska jobbig period och så smått börjat utveckla en ätstörning. I Gbg var avstånden till skolan och centrum större, och jag som hade cyklat eller promenerat varje dag i hela mitt liv satt nu på spårvagn istället. Åsså var det ju alla nya människor, alla roliga fester, klubbar och all mat som jag nu fick fixa själv. Innan hade jag ätit pappas hemlagade varje dag, inga halvfabrikat där inte! Öl och öl och öl och vin och nattamat från torsdag till söndag varje vecka. Bo med två spetiga veganer och äta pommes, sojakorv och chips varje dag. De gick inte upp ett hekto. Det gjorde jag. På cirkus ettåthalvt år gick jag upp nästan 20 kg. Var det någon som sa något, frågade hur jag mådde? Nej, för i den krets jag vistades skulle man kämpa mot rådande ideal med alla tillgängliga medel. Jag fick höra att jag hade så fin stil fastän (?) jag var så stor, att större var bättre o.s.v, o.s.v. Alla som var för magra skulle hjälpas, skulle räddas och gilla sig själva som de var, gärna bli större. Man skulle inte träna annat än  möjligtvis självförsvar (feministiskt) eller annan kampsport. Gå på gym gjorde bara svaga människor fast i könsnormerna. Allt som kunde uppfattas som ett försök att göra sig till för det motsatta könet var fult och fel. Istället blev jag den tjocka clownen i en krets och den tjocka, arga feministen i den andra.

Jag hatade mig själv och min kropp och lät inga killar komma nära inpå mig. De få jag släppte in lät jag utnyttja mig. Jag kände mig obekväm i alla sociala sammanhang. När det var som värst hade jag inte sex på 2,5 år. När jag fick en egen lägenhet blev det ännu värre. Efter några år fick jag panikångest och började i kbt, vilket hjälpte till viss del. Ångesten släppte aldrig helt, men jag kände mig mycket bättre och mer tillfeds med mig själv. Jag började cykla och promenera igen och jag hade inte lika stort behov av att tröstäta längre. Några år senare träffade jag min expojkvän och pendlade en del upp och ner i vikt och humör, men fortsatte cykla varje dag och började träna på gym regelbundet. Tillslut blev kilona färre och jag var stark och hade en kondis som inte var av denna värld.

När det sedan tog slut med pojkvännen, fann jag mig i en helt ny matsituation. Jag hade tappat matlusten helt, något jag trodde skulle ske först när grisar flög. Jag flyttade till småstaden igen och bakade skiten ur mig. Jag bakade och bakade och bakade, men åt knappt något själv. Stod mest och beundrade och lyssnade på andras hyllningar av mina överdådiga alster. Bra terapi, billigare än en psykoterapeut iaf. Samma sommar kraschade magen, jag gick ner nästan 10 kg på två månader och gick runt som ett vrak, orkeslös och hög av näringsbrist. (Jag minns att jag  tänkte att det är så här det känns att vara anorektisk, svag och småfull hela tiden.) Landade på den lägsta viktsiffran sedan tonåren, normalvikt för första gången på nästan tio år. Jag började äta igen, mycket socker, mycket kolhydrater, men höll vikten. Trots att vikten försvann på ett osunt sätt, var jag riktigt nöjd för första gången i mitt liv. Jag kände mig vacker och kvinnlig och jag vågade ta för mig socialt. Min attraktionskraft på det motsatta könet var stor under denna period, inte för att jag var mindre, utan för att jag var glad och öppen och rolig och smart. Charmig och social är ett vinnande koncept. 

Det senaste halvåret har jag lagt på mig igen. Vet inte vad jag väger för jag vågar (haha) i ärlighetens namn inte se vilken siffra jag ligger på. Jag vet att jag är löjlig, att skönhet är så mycket mer än en siffra, men jag längtar tillbaka till min idealvikt. Framförallt längtar jag efter alla kläder jag hade då, som nu ligger obrukbara i garderoben. Mina jeans och mina fina klänningar. Rent utseendemässigt är det inte så farligt, det är bara så dyrt och opraktiskt att pendla så här i vikt hela tiden. Jag vill inte köpa ny garderob en ggn i halvåret. Jag vill gå på fest i min lilla byxdress med rosor på, eller i min "franska" klänning. Problemet är att jag vet vilket slit som krävs för att jag ska hamna där igen. Slit som skulle göra mig gott , mentalt och fysiskt. Men jag är som fastklistrad i soffan och sängen. En degig, tung boll av passivitet, som hellre förbannar sig själv för att hon äger tre plagg som sitter ok, än springer en runda varje dag. Som ser det som ett livsbejakande ställningstagande att äta skitmat, såväl som bra mat, och mycket av båda därtill. Jag är en viktmartyr helt enkelt, jävligt ocharmigt, speciellt eftersom jag inte är det minsta nöjd med det. 

Så vad säger ni? Dags att begrava hästen och börja använda fötterna istället? Med läppstift och färgglada träningskläder, såklart?

För mycket av det goda.

När jag inleder med den rubriken börjar jag genast tänka på kropp och den helt hysteriska och inte alls fabulösa viktkris jag går igenom just nu. Men det får kanske bli nästa inlägg, även om det kanske mest handlar om att få skriva av sig och se hur löjlig jag är när jag ser nojjorna i skrift.

Nä, jag tänkte fundera lite kring bloggande och bloggläsande ikväll. Upprinnelsen till dessa funderingar är  ett inlägg jag läste på en storbloggares sida, och de kommentarer som följde. Bloggaren efterlyste tips på vad läsarna ville ha och hur frekvent bloggandet skulle vara om de fick önska. Just denna period har inläggen i snitt legat på ett till två per dag. Av nästan 200 kommentarer uttryckte två tredjedelar att det var för få inlägg, att man ville ha så många som möjligt varje dag. Och detta är något som får mig att reagera och reflektera, dels över dessa människors bloggvanor och dels över mina egna. 

Jag har aldrig varit en lagom-människa utan odlar på många områden vildvuxna vanor. Less is more är lixom inte min melodi. Men! Jag har kommit till en viss punkt där jag känner att det är ytterst ocharmigt att vara en passiv istället för en aktiv. De bloggar jag följer är inte många, kanske en handfull, varav några har flera uppdateringar varje dag och några låter dröja på sig, ibland upp till flera månader. Och ska sanningen fram så föredrar jag de senare. Det är svårt att behålla intresset för något som ständigt uppdateras och jag upplever att jag blir stressad och lite lätt beroende. Slentrian tror jag det kallas. Få bloggare kan hålla lika hög kvalitet i varje inlägg, detta gäller även mig själv, och ska man skriva något med substans och stil krävs det en hel del redigering innan det sätts på pränt. Visserligen kan det vara så att man har gått och värkt eller filat på ett inlägg parallellt med andra lättare sådana, men jag är nog av en uppfattningen att kvalitet är viktigare än kvantitet. Som när man prenumererar på magasin, det är skönt att få vänta och ha någonting att se fram emot vid en viss tidpunkt. Och överraskningar är ju heller aldrig fel. Något som hoppar fram och skriker "SUPPLIES!" när man har gått och längtat och minst anar det.

Det tar tid att följa bloggar, och ännu mer tid att läsa kommentarer till dem. Så jag undrar hur mycket tid jag egentligen lägger på detta varje dag, och hur mycket det ger mig i förhållande till andra aktiviteter. Ponera att varje blogg jag följer skulle göra tio inlägg per dag, om än så små. Hur mycket tid skulle det krävas av mig för att hänga med och skulle jag må bättre av det? Och framför allt, skulle mitt bloggläsande då bli min hobby? Vill jag ha det så, eller vill jag att min hobby skall vara något mer aktivt? Nog för att läsning är en aktiv process, men är den alltid av godo? Om jag jämför med tv-tittande som är en aktivitet jag nästan helt har valt bort, är det så mycket bättre att ständigt läsa bloggar? 

Jag har inga svar, men jag anar att det har blivit för mycket av det goda när man önskar (kräver?) att ens favvobloggare skall vara ständigt ajour. Kanske dags för rehab då?

Mer drömtydning med Jörgen

Inatt praoade jag på Kommunen i Småstaden. Det hade något med någon kurs på Uni att göra, men jag var jäääävligt tveksam, eftersom jag har bara har uppsatser kvar. Det var vackert väder och min handledare delade ut presenter i form av en massa nya skor som Kommunen hade fått som muta/perk av högre makt. Åh vilka skor sen! Jag fick ett par sneakers med paljetter och några slags Jeffrey Campbell-platåvarianter. Min typ av arbetsplats! 

Sen kom KonstgreppsKarin på besök hela vägen från norr och min katt (?) slogs med hennes katt och Bruno lekte med hennes hund (?), en stor blandning mellan Spinone och Weimaraner.

Mitt ex dök upp och hade sparat ut håret och färgat det mörkbrunt för att han fästmö inte gillade rött hår, varpå jag och Karin försökte övertyga honom om att rött hår är det absolut sexigaste som finns, näst efter fräknar. Efter det skulle Karin ta tåget hem och lämnade i mitt förvar i runda slängar 2000 överjordiska smycken, som jag fick leka med bäst jag ville tills de skulle säljas. Jag körde runt med dem på en serveringsvagn i guld.

Så nu undrar jag, Jörgen, vad i hela fridens liljor betyder detta? Inte ens jag kan se en tydlig tråd i den här. Vill jag ha mer smycken, fler skor, en mer glamorös arbetsplats, mitt ex tillbaka? Eller är det som vanligt ett tecken på att jag är sjuk i huvudet?

Idag gick jag tvärs över stan för att hämta min cykel som har stått kvar i Lunden sen jag flyttade. Sen fick jag promenera den hem igen, eftersom den har pyspunka. Det blev alltså en hel del knatande, men det var soligt och friskt och jag kunde ha solbrillor, vilket aldrig är fel. När jag gick där och strosade slog det mig att jag verkligen älskar att bo i en stor stad. Alla är vi olika, men jag är verkligen skapt för det här livet. Att höra brottstycken ur liv vart man än går, känna lukter som får minnen att bubbla upp eller för tankarna till andra länder. Hundar och cyklar och människor som tumlar om varandra. 

Vissa säger att man aldrig är så ensam som i en storstad, men det är sådan bs. Man är alltid ensam, och rent fysiskt ännu mer så i en liten stad eller mitt i skogen. Jag känner mig sällan ensam, och helt seriöst, de flesta har ju någon vän i den stad man väljer att bo i, liten eller stor. Om inte annat så lär man väl känna någon så småningom? Jag älskade dockskåp när jag var liten, och bilder som visade hus och båtar och myrstackar i genomskärning. Jag kunde sitta i timmar och hitta på historier om människorna på bilderna. Vad de jobbade med, vad de åt för mat o.s.v. Precis så är det att bo i en större stad, man har så många fler att fantisera om. Idag såg jag en tjej på Hemköp som köpte en säck med björkved och genast var jag igång. Kakelugn? Elda ute? Pysselmaterial? Bygga alternativt soffbord? Fågelbord? Hade jag sett samma tjej på Hemköp i Mellerud hade jag förutsatt att det var en kamin hon skulle ha veden till. 

Sedan är människor snyggare i stora städer. Inte rent fysiskt, men kläder, hållning, helt klart bättre. Går man i skolan här kommer man inte i mysbrallor och linne, som de gör där jag jobbar. Kan verka ytligt, sure, men en skillnad är det. För att inte tala om utbudet av kultur, det är ett helt inlägg för sig. Jag är medveten om alla negativa sidor av att bo i en storstad, men detta är varför jag inte skulle kunna bo någon annanstans just nu, kanske aldrig. 

Fredagsillamående

Fan, fem år... Det är ju lika många år som att läsa till lärare. Hur som helst kan man undra hur det står till hos tingsrätterna i det här landet. Alla ni som tycker att Sverige har "gått för långt" i sin strävan efter jämställdhet, kan ju ta en kopp kaffe och tänka över om det verkligen stämmer.

Bakom kudden
du är kvar
läppar som James Franco
och jag ylar alla redan
ögon som Billy Crystal
och jag är Crystal Renn
skrattande,
slingrande,
stönande,
i sensuell konsensus
i varsin bomullskokong
mina ord som röksignaler
stadiga puffar av medveten sockervadd
en ibland färgstänkt hand
drar mig tillbaka
ner i de billiga bolstren
ner i nuet
benen i taket
ritar stuckaturer av hud
släpper ut mina pasteller

oskuldsfulla nog att lura vem som helst

en stund

under oss och stålfjädrarna

ballonger, grå och svarta 

av panik och pin kiv

av våra konstnärssjälsskulder

våra passiva medgivanden

våra  nävar i luddiga fickor

våra hackande konventioner

som pyser och blir platta

när vi kysser dem ömt vid knutarna

Utökat!

Nu finns jag på tmblr oxå! Mer bilder, kömpisar, mer av allt! www.clementineochbruno.tumblr.com

2011 - Drömmens År verus 2012 - Klyschans År

2011 var året när jag....

Bara flyttade två ggr!

Loggade ut från Storebror, och slutade existera för omvärlden.

Besökte London för första ggn, tyvärr utan att springa på denne herre.

Blev Häckensupporter

Fick ett nytt jobb.

Och pendlade mer än vad som är hälsosamt.

Nu börjar det! 2012, året när jag kanske...

Skaffar katt

Bidrar till Steve Jobs arvsfond

Äter ännu mer socker, har läppstift varje dag och solglasögon inomhus

Skaffar en hobby

Testar nya foundationnyanser och dammar av min tjurpiercing

Mycket att minnas med glädje och dra lärdom av, och mycket att se fram emot!