Crash/Lapdance

Oj, vad tyst det vart ett tag! Min gamla hatkärlek Milleniumfalken bestämde sig för att rulla över för två veckor sedan. Med sig i graven tog den alla mina foton från de senaste treåtthalvt åren, så det blir väl till att gräva upp och försöka organråna liket vid ett senare tillfälle. Dödsfallet var inte helt oväntat, men chocken över att plötsligt behöva göra allt som förr i tiden har inte lagt sig än. Om jag någon gång har odlat några naiva Waldendrömmar, är de nu förevigt förkastade. Jag underkastar mig härmed den digitala tidsåldern och allt som följer med på köpet. Kanske till och med skaffar en Ipad. 

Med pajade saker kommer på gott och ont att man även måste underkasta sig konsumtionssamhället. Det var bara att så självsäkert som möjligt stega in på Macforum och vifta med ögonfransar och Visakort. Jag såg nog oborstat förmögen ut, men ingen lurar en kreditupplysning som förstår att om man taxerar 86 tusen om året har man sällan råd att betala av teknik på mindre än 86 tusen år. Så det sved i kortremsan och vips var man tillbaka på noll i sparkapital. 

Nu sitter jag i alla fall här med en mullig, tyst liten macaronbakelse i knät! Jag älskar den redan, vitt är det nya svarta om jag får bestämma! Som en debutant tar hon luften ur alla när hon glider ur sitt oxblodsröda skinnfodral. Här reser vi nämligen med stil. Och resa skall vi göra ganska mycket framöver,  till en annan efterlängtad debut - heltidstjänsten. Visserligen ett vikariat, men detta kommer att få mitt cv och min kreditvärdighet att bli snäppet vuxnare. Och Mademoiselle Macaron kommer inte att störa någon på pendeltåget. Hon vet hur man ska föra sig bland folk. 

Fortunate Son

Jag vet inte var jag ska börja. Från början kanske. I juni 2001 var jag 22 år och skulle uppleva tre av de mest traumatiska dagarna i mitt liv. De tre dagarna har format vem jag är idag, hur jag ser på mig själv, på samhället och på politik. Och i det här fallet är det motsatsen till vad man säger, du kan gömma dig, men du kan inte fly. Har precis läst kommentarerna till Cecilia Verdinellis artikel i GP om EU-toppmötet (Jag vägrar kalla det Göteborgskravallerna, jag gör det bara inte.), och jag blir återigen mörkrädd. Det är så svartvitt, så hatiskt och så tanklöst. Men framförallt saknas djupanalysen  när Svensson bestämmer sig för att lyfta arslet från tv-soffan och masa sig bort till datorn för att spy tio år gammal galla över en händelse de bara har läst om i tidningen och sett på tv. Hänsynslöst generaliserande från "de våldtagna" i "den våldtagna staden". Ord som "drägg", "pöbeln", "vandaler", och alla dessa borde skjutas enligt vissa (många) av åsiktsmaskinerna. (Artikeln och kommentarer.)

Att ta en människas liv är tydligen så lätt, skall vara så lätt att få göra för polismakten. Jag undrar om dessa nätbödlar skulle kunna göra det själva, och varför de inte redan gör det. Jag menar, vad är en ung människas liv värt i jämförelse med ett skyltfönster på en paradgata? Det är ju givet! Man måste ju kunna spegla sig när man glider förbi.

Jag önskar att jag kunde släppa in dessa människor i mitt minne av de där dagarna, att de kunde se vad jag såg och känna vad jag kände mitt i allt kaos. Den förvirring och tomhet som infann sig efteråt. Den rädsla och smärta jag kände varje gång jag gick ut den sommaren, alla hatiska samtal jag lyssnade till på spårvagnen, som sa precis vad de vid tangentbordet säger idag.

Idag, tio år senare, är jag 32 år och väljer noga vem jag berättar för att jag befann mig i händelsernas centrum. De flesta förstår inte. Hur skulle de kunna. De flesta människor har medias bild, som också blev min bild efter ett tag. Jag ville och vill fortfarande tvätta bort stämpeln, vill inte att det ska synas att jag har varit "en sån där". Och det enda jag gjorde under dessa tre dagar var att röra mig i staden, i demonstrationståg och på fester och seminarier. Inte en gatsten nuddade mina händer. Men just nu känner jag mig mest arg. Arg och kränkt över att alla människor som befann sig i Göteborg för detta möte (20-30 000) klumpas ihop med de få förvirrade individer som valde att uttrycka sin frustration med våld. Att människor önskar livet ur mig för att jag hade vissa politiska åsikter som jag uttryckte i juni 2001. Till de människorna säger jag bara en sak: Bring it on! Jag är inte patrask, slödder, pöbel, ligist, vandal, drägg, eller något av de andra fina ord ni slänger er med. Jag är en människa, men det kan ni väl inte stava till.

Bug In A Rug

På onsdag åker KÅSMB till Dendärgalnadiktatorns födelseland på någon slags spa-semester, men innan dess har de hängt med mig. Det bästa med detta häng är att jag hamnar på ställen jag vanligtvis inte ens är medveten om. Idag har vi tittat på, eller snarare beundrat kelimmattor hos M's bekanta, familjen Arhan. Jag ville bara kuta till närmsta bank, sätta tygpåsen över huvudet och råna stället med min nagelfil, så jag kunde kånka hem ett rullat konstverk. Så vackra, kolla själva. Och betänk sen att den dyraste mattan på IKEA går lös på 13000 godingar. Och den är visserligen persisk, men lägg till 5-6 tusenlappar, så har du en moldavisk kelim istället. Fyra meter hantverk på valfritt golv.

Men god smak är ju väldigt relativ, och inte automatiskt kopplad till prislappen. Se bara på NKs "Ge bort en klassiker"-reklam. En hel fotoserie med utklädda ungar så stulen av Vee Speers att det är oförskämt.  Ulrika Hydman-Vallien, glasrikets svar på Lasse Åberg, har en  glasskulptur på en av bilderna. Den är i mina ögon värd ungefär lika mycket som den döda kaninen på Speers dito. Kaninen var iaf vacker, och kunde lagas till. Men vad vet jag, jag har plasthjortar på väggen.

Jag känner att jag saknar en slutkläm här. Men det får väl duga så. Det var en trevlig dag.

Art Rules

M har inte närt en kommunist, men väl en street artist vid sin barm. Känns som hemma, fast på tryggt avstånd från det som var hemma förr i tiden. Påminner mig om att jag aldrig går ensam.

Teenage Kicks

Nu har jag sträckläst den! 500 sidor så ögona blödde. Var tyvärr tvungen att spara några till jobbet, och dagen gick långsammare än en receptkö på Apoteket, tills jag äntligen fick en stund vid ett köksbord och kunde avnjuta dem. Jag pratar naturligtvis om ungdomsromanårets hittills största snackis: CIRKELN! Jag tror faktiskt det kommer att bli svårt för någon annan än författarna själva att överträffa den.

Jag läser inte så ofta ungdomsromaner, och jag minns inte så många från när jag själv var 14-15. Jag hade ganska eklektisk smak redan då och blandade genres hejvilt. Mycket King och Koontz i högstadiet. Jag och min bästis fick vår första sexualundervisning genom att smygläsa Anaïs Nin när hennes mamma inte var hemma. Då var vi nog 12-isch. (Blev lite road av att Den hemliga historien av Donna Tarrt finns med i romanen. Den läste jag.) Men nästan inga rena ungdomsromaner. Därför är jag lite ovan vid det där valpiga, osäkra, och tycker att det är lite pinigt nästan. Sen är Cirkeln skriven i presens, vilket också kan vara knepigt ibland. Men när jag väl påmint mig själv om genren, gick det genast lättare. Accepterade och läste och blev fast.

Karaktärerna är så skönt stereotypa, men samtidigt inte, och det är nog det som är det bästa med romanen. De känns väldig digochmig, alla kan identifiera sig med alla karaktärerna i olika situationer. Alla har sin egen påse chips och ryggsäck med bajs och författarna pekar inte ut vem det är mest eller minst synd om. Visst finns där mobbaren och offret, men de har också i bästa gruppsykologianda förstått att alla människor sårar varandra på olika sätt, ibland genom att faktiskt vara för snälla. Och massa cliffhangers, de flesta från lagom höjd, mysrysningar av förväntan sådär. Ett sammelsurium av olika influenser från Populärkulturens alla hörn! En välgödd BuffyFuckingÅmålFoxfireLostBewitched-bebis som väntar på syskon!

Mats och Sara, ni måste fortsätta skriva ihop tills ni eller jag dör. Och om ni lägger av kommer jag att förvandlas till Annie Wilkes och starta min egen litterära karriär som kidnappare/musa/spökskrivare. Bara så ni vet.

Forever Your Girl

Fick ett mail idag.

"Varför drömmer jag om dig var och varannan natt nuförtiden? Vad är på gång? Inatt drömde jag att jag gick i en folkmassa i nåt som liknade centrala Sthlm (folkträngseln utanför Åhléns City, typ), och en blind tant, som jag omedelbart förstod var siare, grep tag i armen på mig och väste "Finns det någon här som känner dig?" Så upptäckte jag att jag höll dig i handen, fast du var vänd åt ett annat håll och hade inte ens sett tanten än, så jag svarade: "Hon. Hon känner mig". Och då nickade tanten godkännande och var jättenöjd. I övrigt har det mest varit cameos i andra drömmar, där du har hoppat in och sagt hej och sen försvunnit igen. Eller stannat kvar ett tag."

Precis vad jag behövde.

Stupid Man

Nu är jag väl inte direkt förvånad över att det här lilla snedsteget kommer från liberalt håll, men helt seriöst... Sluta gapa om att samhällsmedborgarna (vänstern, alla andra får göra som de vill som vanligt) minsann måste följa lagar och regler, när ni själva inte ens kan blogga lagligt och etiskt. (Nu ska jag väl tillägga att jag är politiskt obunden, varken vänster eller höger, innan ni eventuellt går loss.) Kan man inte se olämpligheten att som nämndeman ens yttra ett pip om ett så känsligt ärende på en blogg, ska man enligt mig inte vara nämndeman eller få komma i närheten av en dator på arbetstid. Det går liksom inte att skylla på att någon annan inte anmälde vissa saker, sånt tar man med de inblandade, inte offentligt för att tjäna några billiga politiska poäng. Bara för att vissa fräcka män inom politiken ska hålla på och blogga och twittra och tumbla runt i cyberrymden för att verka yngre och uppdaterade, betyder det inte att det är en smart grej eller att alla ska göra det. Det finns en tid och en plats för calypsomusik, mina vänner!   Detta är bara ännu ett bevis på hur ruttet det är i den här kommunen. PLOCKA BORT alla goa göbbar och kärringar och peta in några med lite klass, stil och hjärna, så kanske vi kan vända den här skutan.

Idag är det demonstration för att rädda livemusiken i Göteborg. Bostads- och hyresföreningar har i stor utsträckning börjat inskränka livemusik på stans pubar, klubbar och restauranger. Ett exempel är Jazzå på Andra Långgatan. Jag har svårt att förstå hur man tänker när man köper en lägenhet på stans mest vibrerande gata, med pubar, kafeér, porrklubbar och hundratals gäster som rör sig upp och ner varje dag. Är det inte just det man är ute efter då? Annars kan man ju lika gärna söka sig till några av de 350 andra områden i stan, där det inte vimlar av nattlivstörstande individer. Göteborgs kulturliv haltar redan, satsningar fokuserar på fel målgrupper, alla levande föreningar motarbetas av höga hyror, gnälliga grannar och oförstående politiker som är fast i fintochfult-tänk. För att inte tala om de härliga kriminella gängen man måste hålla sig väl med om man ska öppna minsta lilla garageklubb. Till slut tröttnar även de starkast brinnande eldsjälarna. Kulturmänniskor flyr från Göteborg till sällare jaktmarker, där deras arbete uppskattas och uppmuntras. Och vi som besöker dessa ställen måste sluta gnälla om hur dyrt det är. De som står där på scenen arbetar faktiskt, de delar med sig av sin tid, både där och i replokalen. Vi måste fråga oss  vilket kulturklimat vi vill ha i stan, och hur vi kan bidra till utvecklingen. Man kan inte stå på gästlistor eller få gratis inträde hela tiden, oavsett om man känner bandet eller inte. Drick alkohol hemma innan, eller inte alls, så jämnar det ut sig i plånboken.

P.S. I Love You

Jag blir bara mer och mer förälskad i den här människan för varje dag som går. En sådan trösterik sång, så läkande i sin enkelhet.

Pretty Vacant

Jag tycker verkligen om Sofia Coppolas Marie Antoinette. Den fick ju inte direkt bra kritik när den kom. Ytlig, tyckte de flesta. Det tycker inte jag. Men sen är jag också en tjej som är överdrivet förtjust i Frankrike, pastellfärger, bakverk och små hundar. Jag tycker att S.C har lyckats fånga tristessen och meningslösheten i hovlivet ganska bra. För vad gör man när man har allt men saknar friheten att göra vad man vill med det? En karl som är som en liten pojke utan hår på bröstet, mer intresserad av jakt och låsmekanismer än sina äktenskapliga plikter bland dunbålstren. Pressen att allt kan falla sönder när som helst. Toni lekte maskerad, käkade bonbons och sörplade bubbel för att döva sin ångest. Och inredde slott och anlade trädgårdar utan en tanke på finanserna.  Lyxfällan  1775, ungefär. Tror att jag hade gjort samma sak i hennes situation. Glöm inte bort att hon var en kvinna, pengar eller inte, utan någon egentlig makt. Och de halshögg henne.

Strunt är strunt, och snus är snus, om ock i gyllene dosor. Populärkultur är för evigt populärkultur, och det är jag glad för. Det måste inte alltid vara svårt och mörkt och djuplodande med Tilda Swinton eller Cate Blanchett  för att jag ska uppskatta film. Snarare tvärt om. Hellre Tootsie än Tsotsi. Jag förlåter filmer så mycket oftare än romaner. Så länge jag slipper actionhjältar (utom Bruce Willis), Martin Lawrence och bröderna Wayans så är jag rätt nöjd. Min favoritfilm alla kategorier är fortfarande Jurassic Park. Väntar otåligt på fjärde filmen, där jag hoppas på lite vattenscener också. Typiskt att Michael Crichton skulle gå ur tiden mitt i planeringen. Jag minns att jag åkte Simulatour på Liseberg 700 ggr när de körde JP-turen. Nu ska jag nog sluta innan nostalgipsykosen tar över och jag börjar gå loss om Det var en gång... och Den oändliga historien och alla andra fantastiska filmer som producerades på den tiden. Nu är allt så drömjobbsperfekt, men det är väl ok antar jag.

Walking The Dog

Grillfamiljhäng i MördarParken efter jobbet. B hade sitt eget crew bestående av sisådär tio ungar i åldern sex månader till sju år som duktigt turades om att rasta honom (läs: följa efter honom hållandes i kopplet). Bäst var M (ettåthalvt) som indignerat utbrast  "Min!" när någon annan försökte ta hunden ifrån henne. Av henne fick jag även de sötaste spontana ketchuppussar, som besvarades med sunkigare snuspussar. Om jag  hade en unge, skulle hon vara som M. Skeptisk men samtidigt orädd och med den bästa glimten av alla i ögat. Hon väljer och alla smälter. Brorsan, Lille Prinsen S, hade de snyggaste byxorna: blå paljettajts.

Kärlek i många former, som att se sina vänners yngel växa upp till självgående figurer. Fusioner av vackra själar, i nya unika skepnader. Frågan är bara om man själv ska smälta samman någon gång, eller överlåta det åt andra? Bitterljuva funderingar framför skärmen med ljudet av Patti Smith - Dream of life från den andra. Guldkorn, guldkant, guldkrans, guldfrans, guldtand, guldtrans, guldtrams.