Nu har jag sträckläst den! 500 sidor så ögona blödde. Var tyvärr tvungen att spara några till jobbet, och dagen gick långsammare än en receptkö på Apoteket, tills jag äntligen fick en stund vid ett köksbord och kunde avnjuta dem. Jag pratar naturligtvis om ungdomsromanårets hittills största snackis: CIRKELN! Jag tror faktiskt det kommer att bli svårt för någon annan än författarna själva att överträffa den.
Jag läser inte så ofta ungdomsromaner, och jag minns inte så många från när jag själv var 14-15. Jag hade ganska eklektisk smak redan då och blandade genres hejvilt. Mycket King och Koontz i högstadiet. Jag och min bästis fick vår första sexualundervisning genom att smygläsa Anaïs Nin när hennes mamma inte var hemma. Då var vi nog 12-isch. (Blev lite road av att Den hemliga historien av Donna Tarrt finns med i romanen. Den läste jag.) Men nästan inga rena ungdomsromaner. Därför är jag lite ovan vid det där valpiga, osäkra, och tycker att det är lite pinigt nästan. Sen är Cirkeln skriven i presens, vilket också kan vara knepigt ibland. Men när jag väl påmint mig själv om genren, gick det genast lättare. Accepterade och läste och blev fast.
Karaktärerna är så skönt stereotypa, men samtidigt inte, och det är nog det som är det bästa med romanen. De känns väldig digochmig, alla kan identifiera sig med alla karaktärerna i olika situationer. Alla har sin egen påse chips och ryggsäck med bajs och författarna pekar inte ut vem det är mest eller minst synd om. Visst finns där mobbaren och offret, men de har också i bästa gruppsykologianda förstått att alla människor sårar varandra på olika sätt, ibland genom att faktiskt vara för snälla. Och massa cliffhangers, de flesta från lagom höjd, mysrysningar av förväntan sådär. Ett sammelsurium av olika influenser från Populärkulturens alla hörn! En välgödd BuffyFuckingÅmålFoxfireLostBewitched-bebis som väntar på syskon!
Mats och Sara, ni måste fortsätta skriva ihop tills ni eller jag dör. Och om ni lägger av kommer jag att förvandlas till Annie Wilkes och starta min egen litterära karriär som kidnappare/musa/spökskrivare. Bara så ni vet.
Karaktärerna är så skönt stereotypa, men samtidigt inte, och det är nog det som är det bästa med romanen. De känns väldig digochmig, alla kan identifiera sig med alla karaktärerna i olika situationer. Alla har sin egen påse chips och ryggsäck med bajs och författarna pekar inte ut vem det är mest eller minst synd om. Visst finns där mobbaren och offret, men de har också i bästa gruppsykologianda förstått att alla människor sårar varandra på olika sätt, ibland genom att faktiskt vara för snälla. Och massa cliffhangers, de flesta från lagom höjd, mysrysningar av förväntan sådär. Ett sammelsurium av olika influenser från Populärkulturens alla hörn! En välgödd BuffyFuckingÅmålFoxfireLostBewitched-bebis som väntar på syskon!
Mats och Sara, ni måste fortsätta skriva ihop tills ni eller jag dör. Och om ni lägger av kommer jag att förvandlas till Annie Wilkes och starta min egen litterära karriär som kidnappare/musa/spökskrivare. Bara så ni vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar