Oj, vad tyst det vart ett tag! Min gamla hatkärlek Milleniumfalken bestämde sig för att rulla över för två veckor sedan. Med sig i graven tog den alla mina foton från de senaste treåtthalvt åren, så det blir väl till att gräva upp och försöka organråna liket vid ett senare tillfälle. Dödsfallet var inte helt oväntat, men chocken över att plötsligt behöva göra allt som förr i tiden har inte lagt sig än. Om jag någon gång har odlat några naiva Waldendrömmar, är de nu förevigt förkastade. Jag underkastar mig härmed den digitala tidsåldern och allt som följer med på köpet. Kanske till och med skaffar en Ipad.
Med pajade saker kommer på gott och ont att man även måste underkasta sig konsumtionssamhället. Det var bara att så självsäkert som möjligt stega in på Macforum och vifta med ögonfransar och Visakort. Jag såg nog oborstat förmögen ut, men ingen lurar en kreditupplysning som förstår att om man taxerar 86 tusen om året har man sällan råd att betala av teknik på mindre än 86 tusen år. Så det sved i kortremsan och vips var man tillbaka på noll i sparkapital.
Nu sitter jag i alla fall här med en mullig, tyst liten macaronbakelse i knät! Jag älskar den redan, vitt är det nya svarta om jag får bestämma! Som en debutant tar hon luften ur alla när hon glider ur sitt oxblodsröda skinnfodral. Här reser vi nämligen med stil. Och resa skall vi göra ganska mycket framöver, till en annan efterlängtad debut - heltidstjänsten. Visserligen ett vikariat, men detta kommer att få mitt cv och min kreditvärdighet att bli snäppet vuxnare. Och Mademoiselle Macaron kommer inte att störa någon på pendeltåget. Hon vet hur man ska föra sig bland folk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar