Jag vet inte var jag ska börja. Från början kanske. I juni 2001 var jag 22 år och skulle uppleva tre av de mest traumatiska dagarna i mitt liv. De tre dagarna har format vem jag är idag, hur jag ser på mig själv, på samhället och på politik. Och i det här fallet är det motsatsen till vad man säger, du kan gömma dig, men du kan inte fly. Har precis läst kommentarerna till Cecilia Verdinellis artikel i GP om EU-toppmötet (Jag vägrar kalla det Göteborgskravallerna, jag gör det bara inte.), och jag blir återigen mörkrädd. Det är så svartvitt, så hatiskt och så tanklöst. Men framförallt saknas djupanalysen när Svensson bestämmer sig för att lyfta arslet från tv-soffan och masa sig bort till datorn för att spy tio år gammal galla över en händelse de bara har läst om i tidningen och sett på tv. Hänsynslöst generaliserande från "de våldtagna" i "den våldtagna staden". Ord som "drägg", "pöbeln", "vandaler", och alla dessa borde skjutas enligt vissa (många) av åsiktsmaskinerna. (Artikeln och kommentarer.)
Att ta en människas liv är tydligen så lätt, skall vara så lätt att få göra för polismakten. Jag undrar om dessa nätbödlar skulle kunna göra det själva, och varför de inte redan gör det. Jag menar, vad är en ung människas liv värt i jämförelse med ett skyltfönster på en paradgata? Det är ju givet! Man måste ju kunna spegla sig när man glider förbi.
Jag önskar att jag kunde släppa in dessa människor i mitt minne av de där dagarna, att de kunde se vad jag såg och känna vad jag kände mitt i allt kaos. Den förvirring och tomhet som infann sig efteråt. Den rädsla och smärta jag kände varje gång jag gick ut den sommaren, alla hatiska samtal jag lyssnade till på spårvagnen, som sa precis vad de vid tangentbordet säger idag.
Idag, tio år senare, är jag 32 år och väljer noga vem jag berättar för att jag befann mig i händelsernas centrum. De flesta förstår inte. Hur skulle de kunna. De flesta människor har medias bild, som också blev min bild efter ett tag. Jag ville och vill fortfarande tvätta bort stämpeln, vill inte att det ska synas att jag har varit "en sån där". Och det enda jag gjorde under dessa tre dagar var att röra mig i staden, i demonstrationståg och på fester och seminarier. Inte en gatsten nuddade mina händer. Men just nu känner jag mig mest arg. Arg och kränkt över att alla människor som befann sig i Göteborg för detta möte (20-30 000) klumpas ihop med de få förvirrade individer som valde att uttrycka sin frustration med våld. Att människor önskar livet ur mig för att jag hade vissa politiska åsikter som jag uttryckte i juni 2001. Till de människorna säger jag bara en sak: Bring it on! Jag är inte patrask, slödder, pöbel, ligist, vandal, drägg, eller något av de andra fina ord ni slänger er med. Jag är en människa, men det kan ni väl inte stava till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar