I Love My Dog

Idag fyller mannen i mitt liv fyra år. Grattis! Här kommer din låt!

I Don't Want To Play Football

Jag suger fett på att kicka boll. Men jag är en jävel på kärlek. Hahahaha, jag kunde inte låta bli. Är så pappa-rolig ibland. Jag är faktiskt exceptionellt dålig på kärlek. Skämt åsido, jag är en jävel på att titta på livefotboll. Alla som har studerat gruppsykologi förstår precis vad som händer när man slänger in en tillhörighetstörstig, uttråkad kvinna som vill vidga sina vyer i en liten men naggande god supporterklack.

Klack är precis vad det sa i hjärtat när en kepsprydd yngling räckte mig en stor hemmasydd flagga utan att ens ifrågasätta vad jag gjorde där. Jag hade rätt färger på mig, och förmodligen rätt kön, så vad spelade det för roll att jag var på studiebesök för andra gången. Sen fick jag sjunga och klappa händer och skrika att de skulle backa hem och passa rygg och andra uppmaningar som jag har hört min far leverera till tvn sen jag föddes. Jag fick vara arg på domaren och höra analyser och köpa dricka i halvlek. Och vara lite rädd för motståndarsupportrarna när vi gick hem.

"Mitt" lag förlorade, men jag kände mig ändå som en vinnare, för jag hade lekt på blodigt allvar, med en massa andra stora barn som inte alltid vill tänka på meningen med livet. Som bara vill enas och sjunga och njuta och lägga intellektet på hyllan en stund. Tänk att kunna finna så mycket tillfredställelse i något jag alltid har betraktat som så simpelt och svennigt. Från och med nu är jag en Supporter och as Blog is my witness lovar jag att aldrig göra narr av fotboll igen!

Clamour For Glamour

Lyx, lyx, mitt drottningdöme för lite lyx! Jag är så svältfödd, va. För att följa upp mitt förra inlägg. Jag vill bara ligga och vältra mig i sidenlakan iförd underkläder från La Perla, pumps från Louboutin och diamanter från Cartier medan någon vacker man med tjockt hårsvall matar mig med praliner och macarons och jordgubbar. Han doftar helt ljuvligt och älskar mig och sina kostymer och han är så manlig att hälften vore mer än nog. I den öppna, ljusa, lagom svala lägenheten hänger mina designerklänningar draperade över små fåtöljer och soffor, på toaletten står mina parfymer och lotioner och nagellack perfekt uppradade. I ett hörn står en ishink med skumpa som vi ska dricka på terrassen efter vi har bedrivit älskog för tredje gången denna dag. Sedan ska vi arm i arm promenera nerför kullerstensgator till någon liten trendig restaurang och äta små tuggor av himmelska saker som smälter i munnen, dricka mer skumpa och sedan stå och kyssas på någon bro i ljuset av staden och månen. Så ska det vara. Precis så. Och därmed basta.

Ja, jag tittar på Pretty Woman just nu, och ja, jag har sett liiite för många parfym/glasögon/whateverreklamer. Café Society, typ, sådär. Men en gammal flicka får väl drömma, och önska, så säg?

Working Girl

Naje! Inte en sån, juh, det fattar ni väl! Men tanken har slagit mig i huvudet med något som känns som Mjölner en gång i minuten den senaste tiden. Jag är en mindre bortskämd och välbeställd Scarlett O'Hara som käkar pasta med tomatsås, knyter näven i fickan och lovar mig själv att jag aldrig ska vara fattig igen för 711:e gången. Igår kom droppen, när jag stod med 500 pix på kontot hos veterinären som precis hade presenterat notan på 2200 kr (inkl. självrisk) för diarrékalaset vi har haft här hemma i veckan. Många samtal till släkt och vänner senare, var problemet löst för stunden (och hunden). Hundhuvudet var det istället jag som bar hela vägen hem. Men jag är inte ensam, efter vad jag har hört saknar över fyra miljoner svenskar sparkapital. Känns väl lite bättre när man tänker på det, men det förändrar ändå inte att jag måste jämföra kilopriset varje gång jag ska köpa något. Det är så man blir rik, tydligen, men då måste man ha lite mariginaler till att börja med. 

Nu får ni inte tro att jag fikar efter sympatier, det är inte det som är grejen. Jag är bara trött på skiten. Dags att växa upp, byta strategi, ta betalt och inse att man förtjänar bättre än en pissig lön på ett deltidsjobb. Self made, suit up och allt det där, ni vet. Jag är smartare än så, mer kompetent än att fastna i en kvinnofälla som snart är klassisk. Vi kvinnor MÅSTE börja ställa krav och sluta vara så förbannat duktiga och självuppoffrande. Göra läxan och läsa på våra rättigheter, få koll på möjligheterna och kontroll över vår ekonomi. Jag har börjat vara obekväm och fråga och chansa, för om man bara sitter där som ett mähä och tackar och tar emot inser människor snart att de kan göra som de vill. Det har jag lärt mig den hårda vägen. För enbart tillfredställelsen av att göra ett jobb sätter inte några grytor på bordet, du måste få hårda kronor för ditt slit också. Virginia Woolf visste detta, och hon visste även vikten av att pyssla med något som stimulerar dig.

"I need not, I am afraid, describe in any detail the hardness of the work, for you know perhaps women who have done it; nor the difficulty of living on the money when it was earned, for you may have tried. But what still remains with me as a worse infliction than either was the poison of fear and bitterness which those days bred in me. To begin with, always to be doing work that one did not wish to do, and to do it like a slave, flattering and fawning, not always necessarily perhaps, but it seemed necessary and the stakes were too great to run risks; and then the thought of that one gift which it was death to hide — a small one but dear to the possessor — perishing and with it my self, my soul,— all this became like a rust eating away the bloom of the spring, destroying the tree at its heart."
/ A room of one's own 1929

Det finns mycket som är gratis i den här världen, kärlek, vänskap, sömn. Men arbete och tiden som det utförs på är inte det. Jobba ideellt kan vi göra ibland, men inte dygnet runt. Sätt värde på dig själv, din tid och din kropp, så gör förhoppningsvis andra det också.

She's So

Jag läser inte så många bloggar, mest för att det är svårt att hitta riktigt bra. Jag gör mitt bästa för att min ska hålla okej klass. Det är roligt att få vara kreativ för ett helt universum av presumtiva läsare som slumpar förbi på kafferaster eller sömnlösa nätter. Jag förväntar mig inget av er, bara av mig själv. Facebook gav jag upp för ett tag sen, mycket på grund av frustration över forumets begränsningar och att jag inte vågade skriva uppriktigt inför mina vänner och bekanta. Där ville jag ha bekräftelse, något som här känns helt överflödigt. Jag gör det här för mig själv först och främst. För att få saker ur mig, få älta och viktigast av allt, utveckla mitt eget språk. Lek och kreativitet är viktigt för människans välmående, och det är vad jag gör här.

Hur som helst har jag länkat till hennes blogg förut, men jag gör det igen för det hon skriver är så bra och smart och upplyftande att jag inte kan låta bli. Jag har försökt kommentera på hennes inlägg men min dator verkar inte gilla det, så då får man vara lite slug för att få fram sina komplimanger. För komplimanger är också viktigt för välmåendet, så slösa med dem är ni snälla, när någon gör något bra eller är fina i något nytt plagg eller bara är sina underbara själva. Här är hon igen alltså. Och hon kommer att gå långt, denna där, det ser jag i kristallkulan.

Pink Moon/Cry Wolf

Jag är mångalen. Jag vet att några av er kommer att skratta mig rakt i inlägget nu men, honest to blog, det är lika sant som att det finns ebb och flod. Kroppen är på helspänn ut i varje fiber, det vrider sig och morrar och vill ut och ylande springa runt i någon fuktig urskog. Vakna naken i en glänta i gryningen. Tyvärr är det fattigt på dylik skog i närheten. Hundvädret i Göteborg dessa dagar gör dock att jag lika gärna kan löpa linan ut och gå direkt på rötterna, raggig som jag redan är och luktar. Jag har det i blodet, även om jag mellan oktober och april har hy likt en noblare nattvarelse. Vet inte riktigt var jag skulle jaga bara. Staden andas ju inte direkt mystik och övernaturlighet, finns inte ens något ordentligt hamnstråk att tala om. Mer dimma och gränder och ruttnande bryggor hade lockat fram den äkta känslan. Annars blir det Slottis eller att hänga runt på kyrkogårdar, men det är mer Romero-land. Centa är Buffy-territorium, utan tvekan. Får väl göra som Loretta i Moonstruck, vara kylig och svårmodig och knata runt stan med bruna pappåsar tills någon oborstad romantiker snubblar över mig och bjuder mig på opera. Vacker var hon i filmen iaf, den där Cher. Tror att hon är en vacker människa rakt igenom, faktiskt.

Simply The Best

Söndagens, och kanske livets, bästa nöje. Tack J&J för att ni öppnade dörren till Marks värld! Titta och njut!

You're So Vain

I London stod jag lätt lamslagen med typ fem titlar som bedömdes efter vikt, storlek, genre, omslag, allt som är viktigt när man bara har handbagage och inte vill köpa grisen i säcken. Där fanns en Virginia Woolf, en Andrew Kaufman, två Florian Zeller (De var mest intressanta, men jag orkar inte läsa mer Parisdekadens just nu.), men valet föll till slut på en viss Jay Lake. Hans Mainspring stod i Steampunkhyllan på sci-fi-avdelningen. Nu jäklar, tänkte jag, ska det bli åka av! Zeppelinare, vaxade mustascher, dykardräkter och apor med vevpositiv!

Ok, här kommer tvisten... Jag hade nästan läst ut boken och tyckte väl att den var som en axelryckning, varken bra eller riktigt dålig. Då råkade jag för första gången slänga en blick på författarfotot längst bak. Åh nej. Åh ve. Jag säger änna såhär, att hade jag sett  fotot i bokhandeln hade jag inte läst boken om de så kastade den efter mig. Så utseendefixerad är jag. Jag är inte stolt över det, men det är den bittra sanningen. Ni som är riktigt nyfikna har redan googlat den fryntlige Lake, men här får ni lite hjälp på traven: Behold!

När jag tänker på Steampunk tänker jag på de saker jag räknade upp förut, plus pugilister, tredelade kostymer och kanske lite fräcka mässingsproteser. Och det är så jag tänker att man ser ut, minus protes och apa, om man skriver den typen av litteratur. Inte som någon vetegräsodlande hippie med hawaiiskjorta och tjockskägg (De får dubbelhakorna att se ännu längre ut, goddammit, när ska ni fatta?!). Man har ju rätt att byta stil minst tre gånger i livet, så varför inte? Jag hade tyvärr respekterat honom mer om han såg ut som Edward Blom. Fast han har också tjockskägg... Skäms, Clementine! Instant Karma's gonna get me.

Anyho, jag känner mig inte riktigt färdig med genren, så om någon har tips på riktigt högoktanig Steampunk-sci-fi får ni gärna låta mig veta. Jag räknar nog faktiskt His Dark Materials-triologin av Philip Pullman till denna genre. Den är helt suverän, för alla som vill testa!

Fashion

Det här är som bekant ingen modeblogg, men det är ju ändå lördag och något skoj ska man väl ha på veckoslutet. Håll tillgodo med yours truly i denna fusion av all things fabulous ackompanerad av Risktagerskan Gaga.

I Fought The Law

Hej alla glada människor ifrån staden Göteborg, Frölunda, Hisingen och Kortedala torg! Det är dock tyvärr något som ligger och ruttnar i fina gamla goa Troublemakersgöbbarnas musa. Systemfel skulle vi kunna kalla det.  Kollektivet håller på att kollapsa och jag känner mig som Chief Inspector Clouseau i mina fruktlösa försök att fajtas mot superskurken Inkompetens. Röstslarv, ekobrott inom Göteborgs Spårvägar och en bostadsförmedling som funkar ungefär som Postkodlotteriet.

Värst är nog Västtrafik ändå. Idag stod jag och kikade på ett "ingripande" mot en fuskåkare på spårvagnen. Han hade lixom allt emot sig från början, 99 problem (förmodligen inte bruden) som Jay-Z skulle sagt.

"Son, do you know what I'm stopping you for?"

"Cause I'm young and I'm black and my hat's real low? Do I look like a mind reader Sir, I don't know."

Jag förstod så mycket att den här killen inte hade snappat upp VTs senaste fluga, nämligen för att du ska kunna betala med sms-biljett måste du ha ett registrerat VT-kort. Fyndigt, eller hur? Här är en länk till hemsidan där ni själva kan se var de skriver om den nya regeln. Längst upp på sidan hade varit perfekt, men det är bara jag som är petig med info, no biggie. Jag skulle vilja öppna luckan i skallen på den onda Willy Wonka de har satt på att komma på nya fantasifulla vägar att sätta dit Kollektivtrafikresenären. Jag betalar mer än gärna för mina resor, men då vill jag inte behöva uppge namn, uppdrag och favoritfärg för att sedan  korsa Eviga Farans Bro och få min biljett.

Fyra var de, som stod lutade ner i ansiktet på killen, två bakom och två framför. Killen satt lugnt på sitt säte och vägrade legitimera sig. De skällde på honom, de pratade som om han var korkad, de ringde polisen.("We'll see how smart you are when the canine comes.") Jag är ett fan av lag och ordning, men jag betalar inte skatt för att polisen ska åka runt och identifiera fuskåkare. Jag anser nämligen att de har bättre saker för sig, vilket jag även talade om för paragrafryttarna. Till svar fick jag "Hejdå." och kontrade med ett genomtänkt och moget "FUCK OFF!". Dessutom funderar jag på hur produktivt det är att lägga en timma på en snubbe som ändå kommer att skita i att betala boten, oavsett om de lyckas skaka ur honom personuppgifter eller inte. En timma som kanske hade genererat fem betalda böter på en annan spårvagn. Det är verkligen The Brain Trust vi har att göra med här.

Appropå det där med den onda Willy Wonka, tror jag att brainstorming med hans stab går till ungefär såhär:

Who Are You?

Till J.A efter en lång dag. Fina flickor, fina fiskar, fina fötter som traskar och trampar hela vägen hem till toppen.

Pissing In A River

För tre sekunder sen åkte dator plus alla mod cons som följer med ut genom köksfönstret rakt ner i grävlinggrytet. I teorin. Själv försöker jag så värdigt som möjligt kväva den Eyjafjallajökullska ilska/besvikelse/självförebråelse som rasar i min annars så filbunkslika kropp... Jag är avpissad som ett barn, ni vet när det bara kliar i hela kroppen och man önskar inget hellre än att sparka sönder hälarna mot golvet i sann treåringsanda. Gråta och skrika och bita ihop tänderna tills det knakar i skallen. Men jag är på jobbet, så den lyxen är mig tyvärr ej förunnad.

Jag kanske ska förklara upprinnelsen till den lilla (stora) invärtes eruptionen. Patti Smithbiljetter över nätet. Frågor på det? Nej, jag trodde väl inte det. Ni är smarta nog att räkna ut alla tänkbara händelseförlopp som innefattar mig, dator, hemsidor, Visakort och LÖSENORD (Jag har femtielva olika och inget nedskrivet, för jag, jag kommer minsann ihåg dem även om de är fabricerade kl. 03.17 en stjärnklar natt.). Jag...blir...så...trött. Min tröghet slår ju alla rekord ibland. Samma sak har hänt med Bruce, inte en eller två, utan tre gånger. Pappa sa alltid: "Snus, pengar, nycklar." innan han gick hemifrån förr. Bra där. Min version blir för tråkig att räkna upp, men jag bjuckar på en låt, fin i både Pattis och Bruce version. Och i helgen ska jag finkamma stan efter en Pattihatt, så jag åtminstone kan likna henne lite. Vi har ungefär lika slitet hår att ha under den.

Satan i Gatan

Oj, jävlar! Nu har hon gjort det fullt ut. Veronica Maggios nya skiva handlar om mig, om dig, om alla, jag skojar inte, hon sjunger ju tillochmed det. Det är hon och Curtis Sittenfield som vet precis hur det känns, allt det där smetiga, jobbiga, kärlekliga. Så ni som har haft turen att slippa försöka laga ett söndersmulat hjärta med tejp eller plåster eller vad  helst som finns till hands kan lyssna på Satan i gatan och läsa Prep samtidigt.

Picture This

Jahapp, då var man hemma igen. Fantastisk stad, London. Jag är smitten, och eftersom vi knappt hann med en bråkdel av allt vi ville göra och se, måste jag tillbaka snart. Vi bodde hos G's bekanta, ett otroligt mysigt par som behandlade oss som kungligheter. Så det tackar jag ödmjukast för, M & J! Åsså lite bilder på det! 

Nude Coffee



Pimm's



Hotell M&J's

California English

Vän L är hemma igen, med ökendrömmar och skev svenska. Jag har saknat henne massor, trots att jag knappt har märkt att hon har varit borta. Tiden går så fort och ibland förstår man inte vad man har saknat förrän det är tillbaka på en orange soffa framför CNN med kaffe i en överdimensionerad mugg. "Men kitties!" och "Det finns rattle snakes där, och en turtle som lägger sig under bilar." och "Snart måste vi ha Margaritas på balkongen!" och allt är som vanligt igen. Tänk om man kunde följa efter alla människor man bryr sig om, hur underbart det vore. Istället för all separationsångest som kommer tillsammans med gläjden när de följer sin dröm. Men det är väl som Julian Casablancas sjunger, att "you are looking for your own voice, but in others, while it hears you, trapped in another dimension".

Imorgon bär det av med G-punkten. Henne har jag lärt mig att sakna, men så har vi ju haft cirkus 30 års övning i den ädla Konsten Att Vara Bästis Utan Att Ha Ihjäl Varandra På Kuppen. Vi har väl gjort slut 15 ggr genom åren. Nu ska vi på vår första egna resa, bara hon och jag. Sug på den Turkish Delighten. Vi ska kramas på flygplats i ett annat land, bli fulla, komma överrens. Jag ska bräka på med min bästa svenskamerikanska, så får hon stå för RPn. Hoppas någon inser att de har saknat mig när jag kommer tillbaka.

Ghosts

Jag såg den där ryggtavlan ikväll, genom det skitiga bussfönstret. Mitt i refrängen på "Down in the Valley", och jag såg mig själv i det bländvita solljuset med handen på höften och huvudet på sned. Jag vill komma åt den där versionen, men hon är så långt under alla drivor av känslor att jag undrar om hon ens lever längre. Eller om hon är någon annanstans och väntar på mig, undrar när jag skall dyka upp. I California eller Oklahoma eller alla andra platser jag aldrig varit på. Men, nere i dalen, med whiskeyfloder, de är de ställen jag gömmer mig på. Men jag är på väg nu.