Pink Moon/Cry Wolf

Jag är mångalen. Jag vet att några av er kommer att skratta mig rakt i inlägget nu men, honest to blog, det är lika sant som att det finns ebb och flod. Kroppen är på helspänn ut i varje fiber, det vrider sig och morrar och vill ut och ylande springa runt i någon fuktig urskog. Vakna naken i en glänta i gryningen. Tyvärr är det fattigt på dylik skog i närheten. Hundvädret i Göteborg dessa dagar gör dock att jag lika gärna kan löpa linan ut och gå direkt på rötterna, raggig som jag redan är och luktar. Jag har det i blodet, även om jag mellan oktober och april har hy likt en noblare nattvarelse. Vet inte riktigt var jag skulle jaga bara. Staden andas ju inte direkt mystik och övernaturlighet, finns inte ens något ordentligt hamnstråk att tala om. Mer dimma och gränder och ruttnande bryggor hade lockat fram den äkta känslan. Annars blir det Slottis eller att hänga runt på kyrkogårdar, men det är mer Romero-land. Centa är Buffy-territorium, utan tvekan. Får väl göra som Loretta i Moonstruck, vara kylig och svårmodig och knata runt stan med bruna pappåsar tills någon oborstad romantiker snubblar över mig och bjuder mig på opera. Vacker var hon i filmen iaf, den där Cher. Tror att hon är en vacker människa rakt igenom, faktiskt.