Jag suger fett på att kicka boll. Men jag är en jävel på kärlek. Hahahaha, jag kunde inte låta bli. Är så pappa-rolig ibland. Jag är faktiskt exceptionellt dålig på kärlek. Skämt åsido, jag är en jävel på att titta på livefotboll. Alla som har studerat gruppsykologi förstår precis vad som händer när man slänger in en tillhörighetstörstig, uttråkad kvinna som vill vidga sina vyer i en liten men naggande god supporterklack.
Klack är precis vad det sa i hjärtat när en kepsprydd yngling räckte mig en stor hemmasydd flagga utan att ens ifrågasätta vad jag gjorde där. Jag hade rätt färger på mig, och förmodligen rätt kön, så vad spelade det för roll att jag var på studiebesök för andra gången. Sen fick jag sjunga och klappa händer och skrika att de skulle backa hem och passa rygg och andra uppmaningar som jag har hört min far leverera till tvn sen jag föddes. Jag fick vara arg på domaren och höra analyser och köpa dricka i halvlek. Och vara lite rädd för motståndarsupportrarna när vi gick hem.
"Mitt" lag förlorade, men jag kände mig ändå som en vinnare, för jag hade lekt på blodigt allvar, med en massa andra stora barn som inte alltid vill tänka på meningen med livet. Som bara vill enas och sjunga och njuta och lägga intellektet på hyllan en stund. Tänk att kunna finna så mycket tillfredställelse i något jag alltid har betraktat som så simpelt och svennigt. Från och med nu är jag en Supporter och as Blog is my witness lovar jag att aldrig göra narr av fotboll igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar