I London stod jag lätt lamslagen med typ fem titlar som bedömdes efter vikt, storlek, genre, omslag, allt som är viktigt när man bara har handbagage och inte vill köpa grisen i säcken. Där fanns en Virginia Woolf, en Andrew Kaufman, två Florian Zeller (De var mest intressanta, men jag orkar inte läsa mer Parisdekadens just nu.), men valet föll till slut på en viss Jay Lake. Hans Mainspring stod i Steampunkhyllan på sci-fi-avdelningen. Nu jäklar, tänkte jag, ska det bli åka av! Zeppelinare, vaxade mustascher, dykardräkter och apor med vevpositiv!
Ok, här kommer tvisten... Jag hade nästan läst ut boken och tyckte väl att den var som en axelryckning, varken bra eller riktigt dålig. Då råkade jag för första gången slänga en blick på författarfotot längst bak. Åh nej. Åh ve. Jag säger änna såhär, att hade jag sett fotot i bokhandeln hade jag inte läst boken om de så kastade den efter mig. Så utseendefixerad är jag. Jag är inte stolt över det, men det är den bittra sanningen. Ni som är riktigt nyfikna har redan googlat den fryntlige Lake, men här får ni lite hjälp på traven: Behold!
När jag tänker på Steampunk tänker jag på de saker jag räknade upp förut, plus pugilister, tredelade kostymer och kanske lite fräcka mässingsproteser. Och det är så jag tänker att man ser ut, minus protes och apa, om man skriver den typen av litteratur. Inte som någon vetegräsodlande hippie med hawaiiskjorta och tjockskägg (De får dubbelhakorna att se ännu längre ut, goddammit, när ska ni fatta?!). Man har ju rätt att byta stil minst tre gånger i livet, så varför inte? Jag hade tyvärr respekterat honom mer om han såg ut som Edward Blom. Fast han har också tjockskägg... Skäms, Clementine! Instant Karma's gonna get me.
Anyho, jag känner mig inte riktigt färdig med genren, så om någon har tips på riktigt högoktanig Steampunk-sci-fi får ni gärna låta mig veta. Jag räknar nog faktiskt His Dark Materials-triologin av Philip Pullman till denna genre. Den är helt suverän, för alla som vill testa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar