Vän L är hemma igen, med ökendrömmar och skev svenska. Jag har saknat henne massor, trots att jag knappt har märkt att hon har varit borta. Tiden går så fort och ibland förstår man inte vad man har saknat förrän det är tillbaka på en orange soffa framför CNN med kaffe i en överdimensionerad mugg. "Men kitties!" och "Det finns rattle snakes där, och en turtle som lägger sig under bilar." och "Snart måste vi ha Margaritas på balkongen!" och allt är som vanligt igen. Tänk om man kunde följa efter alla människor man bryr sig om, hur underbart det vore. Istället för all separationsångest som kommer tillsammans med gläjden när de följer sin dröm. Men det är väl som Julian Casablancas sjunger, att "you are looking for your own voice, but in others, while it hears you, trapped in another dimension".
Imorgon bär det av med G-punkten. Henne har jag lärt mig att sakna, men så har vi ju haft cirkus 30 års övning i den ädla Konsten Att Vara Bästis Utan Att Ha Ihjäl Varandra På Kuppen. Vi har väl gjort slut 15 ggr genom åren. Nu ska vi på vår första egna resa, bara hon och jag. Sug på den Turkish Delighten. Vi ska kramas på flygplats i ett annat land, bli fulla, komma överrens. Jag ska bräka på med min bästa svenskamerikanska, så får hon stå för RPn. Hoppas någon inser att de har saknat mig när jag kommer tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar