Here, There and Everywhere

Allt är logistik just nu. Om någon lite yngre person skulle fråga mig hur man vet när man är vuxen, skulle jag säga att det är när ditt liv är ett enda pussel av platser och tider. Min kalender är den repstump som håller mig förankrad i marken, medan mitt varmluftsballongmedvetande svävar i tid och rum. Jag är på biblan och läser Madwoman in the attic, jag är i London om fem veckor med Vän S, jag är på valfri pub i helgen, jag är i Gbg förra sommaren med blåslagna knän och jublande hjärta, jag kysser Valentino på en kristallblå, italiensk ström, und so weiter...

Samtidigt är det skola som ska pluggas och jobb som ska jobbas och hund som ska rastas och bussar som ska passas och paket som ska skickas och samtal som ska ringas, allt i passiv form. Det är inte jag som gör de där sakerna, det är (Domo arigato,) Ms. Roboto.

I dagens horoskop stod det att jag skulle vara noga med mat och sömn.

The Kids Are Alright

Mina ungar, min bil.



Källa: earth-age.blogspot.com



Hat Trick

Någon har satt en fittmö....förlåt, en sotarmössa på statyn av Karin Boye utanför stadsbibblan. (Tröja och vantar också.) Jag blev både glad och ledsen på samma gång, av flera olika anledningar som jag inte tänker gå in på nu, eller här, alls. Kanske någon gång. Hon kanske behöver en hipstermössa för att inte frysa. Önskar bara att den var röd. Eller grön, som knoppar.

Lyckliga Gatan

Vet inte om det blir så mycket tips idag, för jag har lite andra funderingar, kring ämnet yta. Jag promenerade längs med "nya" Friggagatan imorse, när det slog mig hur enorma kontrasterna har blivit där. Området har alltid varit ganska anonymt för mig, med undantag för något besök på Amsterdamertche eller någon pizzeria. Mitt ex brukade tatuera sig på en studio på Baldersgatan, men det är min enda erfarenhet av Stampen/Svingeln. På ena sidan har man de gamla husen i tegel med lite småtorn, höga, smala fönster och balkonger i olika utformning. Bottenvåningarna huserar butiker med begagnad elektronik, pizzerior, kiosker, kemtvättar. I ett fönster till en pizzeria står två slitna fontäner med rådjur, kitschigt värre. Doft, smuts, invant, ingrott, inbott.

På andra sidan gatan, gränsen, står de nybyggda lådorna med sina putsade, släta fasader, med balkonger som inte förtjänar att kallas ens det minsta lilla franska, trots att det vore den rätta benämningen. Själva balkongräckena, eller inte räcken, men det som räddar personen från att störta ner i asfalten, är gråa nät i oborstat stål. Ni vet sådana där nät som sitter runt exotiska frukter, typ japanska päron eller stora grapefrukter. Fast i stål. För att skydda och sakta kväva den som är på insidan. Jag har sett planlösningarna på nätet. Öppna, såklart. Här ska vi ha full insyn i vad som pågår i varje rum. Inga dörrar, inga väggar, bara öppet, öppet, öppet. Nytt och fräscht och platt och förtvivlat opersonligt. Fönster med panelgardiner, eller hissgardiner. Bottenvåningarna på den här sidan rymmer en välsorterad mataffär, ett gym och inte så mycket mer. (Fast allt man behöver finns ju på andra sidan gränsen, om man vågar trotsa bilarna, tiden, arkitekturen, kulturen.) Här har man minsann slösat med fönster, här ska man se exakt vem som springer på löpbandet, vem som köper den ekologiska köttfärsen, vem som petar sig i näsan. Eller är det ännu en strategi för att skydda de på insidan från det på utsidan? Första våningen är minst fem meter upp med noll procents chans att någon fasadklättrare ska kunna ta sig in genom fruktnätet.

Jag är av den åsikten att vackra saker föder andra vackra saker. Ett vackert hus ber om att fyllas med vackra möbler, fina burkar med goda kakor och så vidare. Jag tror på yta som källa till inspiration. Jag vet oxå att yta utan innehåll inte heller är något att sträva efter, men feck, vad det underlättar för ögat och själen. Det finns ju raka motsatsen, och hur jävla kul och inspirerande är det egentligen? Jag ger inte mycket för ny arkitektur, om den är som på Friggagatan. Jag vet att man måste spara pengar när man bygger hus, jag fattar, men ändå... Det handlar inte om att sträva bakåt, utan att för bövelen tänka utanför den minimalistiska, ekonomiska, moderna cementlådan. Annars får vi en spökstad där alla ger upp att försöka smycka och uttrycka sig, för den där jävla blomsterlådan ser ändå helt malplacerad ut på den sjukhusgula putsen. Hoppet står nu till att någon ändå hänger ut en låda och satsar på murgröna eller klematis.

Here comes a regular

Här är texten till min gråtlåt. Ledsen och irländsk och samtidigt göteborgsk på något vis. Det finns ett gråtkort på mig till gråtlåten, men jag har aldrig sett det. Det är iallafall The Replacements som har skrivit den.

Well a person can work up a mean mean thirst
after a hard day of nothin' much at all
Summer's passed, it's too late to cut the grass
There ain't much to rake anyway in the fall

And sometimes I just ain't in the mood
to take my place in back with the loudmouths
You're like a picture on the fridge that's never stocked with food
I used to live at home, now I stay at the house

And everybody wants to be special here
They call your name out loud and clear
Here comes a regular
Call out your name
Here comes a regular
Am I the only one here today?

Well a drinkin' buddy that's bound to another town
Once the police made you go away
And even if you're in the arms of someone's baby now
I'll take a great big whiskey to ya anyway

Everybody wants to be someone's here
Someone's gonna show up, never fear
'cause here comes a regular
Call out your name
Here comes a regular
Am I the only one who feels ashamed?

Kneeling alongside old Sad Eyes
He says opportunity knocks once then the door slams shut
All I know is I'm sick of everything that my money can buy
The fool who wastes his life, God rest his guts

First the lights, then the collar goes up, and the wind begins to blow
Turn your back on a pay-you-back, last call
First the grass, then the leaves that pass, then comes the snow
Ain't much to rake anyway in the fall

Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront.

Blev sugen på att läsa Harriet Löwenhjelm, därav rubriken. Igår var det ju som bekant Internationella Kvinnodagen och dessutom Fettisdagen. Samma dag alltså, så ni kan tänka er följande scenario: Bjuda hem folk,  skita i att diska och städa (för den här jävla dagen tänker jag inte vara duktig i onödan),  göra egna semlor, dricka vin och kedjeröka under fläkten. Det var inte helt misslyckat. Man kan fira på små sätt, men med stora människor.

Hann även läsa några Ninni Holmqvistnoveller ur Kostym. Hon är bra, men jag blir ledsen när jag läser hennes grejer och vill sådär präktigt och mammigt ge karaktärerna en kram. Som om det skulle hjälpa... Eller i vissa fall kanske ändå.

"Jag längtar efter en annan kropp. Det skulle vara vilsamt att få luta sej mot någon annan ibland. Varför måste jag alltid själv hålla mej själv upprätt? Det är så tröttsamt i längden. Alla människor behöver avlastning då och då. Spädbarn dör om de inte får kroppskontakt. Det är vetenskapligt bevisat. Det räcker inte med bröstmjölk eller modersmjölksersättning. Det räcker inte med kärlek. När vi är nyfödda måste de vuxna ta i oss för att inte döda oss. Jag jobbar på att förminska min kropp så att någon ska orka hålla i mej utan att det blir för mycket. Det får det inte bli. Det är jobbigt med människor som är för mycket."

/ur Åtta dagar

Kvällen är vigd åt att tänka på mina kära. Jag har inget ljus att tända, men kärlek kanske räcker långt det med. Livet är stort och vackert och obeskrivligt omvälvande, ibland även outgrundligt orättvist. Det här är den vackraste dikt jag vet om sorgen efter en människa man delade detta med.

 

Funeral Blues av Wystan Hugh Auden

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone.
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He is Dead,
Put crépe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song,
I thought that love would last forever: 'I was wrong'

The stars are not wanted now, put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

 

Dusty heart

I liked you better when your hair was longer

When it made me shiver

And my hair covered your face

And we shook our heads like horses

Appaloosa,

American curly

To loosen up those tangled manes

And you asked if you could touch me

As I was coming up for air

In the right places you always touched me,

Always with your breath

Always your arms, slow and sinewy,

Always in the corner of my eye

With your gaze somewhere beyond my face

I wanted to creep from you

To make you catch me once more  

Pretend I wasn’t already a prey laid down

I am the carcass watching the hunter,

Your proud chest painted with flanell

Licking those gold lock fangs

You will never bare for me again

My clean bones, hot and smooth
By the dried out water hole of a bed

Brown black strands is all that remains,

Wanting length,

Wishing to cover another face

The face of a huntress,

Someone who does the killing for a change

The Weight

Hur vet man att en bok är något att hänga i julgran? Jag vet på ett ungefär, åtminstone vad som passar för mig. När jag öppnar en bok har jag ett antal kriterier som måste uppfyllas för att den ska kvala in i min högst personliga kanon (som jag inte skäms för att pracka på andra). För det första måste det finnas en känsla för språk. Alla har ju olika stilgrepp, en del gillar långa formuleringar med många bisatser, andra gillar mer avskalad minimalism. För mig spelar det egentligen ingen roll, bara jag vet att det finns en tanke och känsla bakom och att det inte blir för utstuderat, men detta har ofta att göra med innehållet. Moa Martinsson är ett bra exempel på detta. Hon hade noll koll på interpunktion, men i hennes texter hjälper detta till att förmedla en känsla som kanske inte skulle funnits där i annat fall. Åsså gillar jag när det slösas med adjektiv och adverb.

Känsla är det andra kriteriet. Texten måste väcka något hos mig, sorg, glädje, ilska, eller helst allt på samma gång. Därför kan en bok som jag hatade på grund av att jag blev upprörd över innehållet mycket väl vara en läsvärd bok. John Fowles Illusionisten är en sådan bok för mig. I det fallet gillade jag boken, men blev så irriterad över kvinnoporträtten och sen blev jag så besviken på slutet att jag helt sonika slängde den i väggen. Skitförbannad var jag. Och jag minns den, inte alla detaljer, men att den överlag var en bra bok.

Jag kan ta historieberättande högst personligt. Jag är en kritiker utan dess like, fullt medveten om mina egna tillkortakommanden på den kreativa fronten. Särskilt besviken blir jag på mina favoriter när de har en dålig period (heh...) och inte lever upp till mina förväntningar. I historieberättande är det viktigt med struktur och förarbete. Det går säkert jättebra för vissa författare att spontanspotta ur sig ett persongalleri på en eftermiddag, men få besitter den konsten. Om karaktärerna inte kan hålla sitt eget när de granskas i sömmarna, spelar det ingen roll hur bra grundidén är. Det blir platt fall. Här ska tilläggas att en historia kan räddas om förhållandet är det motsatta, alltså en svag grundidé kan bäras upp av ett starkt persongalleri.  En författare som för det mesta lyckas bra med karaktärer är Siri Hustvedt. Hon gör sitt jobb grundligt och ofta låter hon sina karaktärer leva vidare i nya romaner som bifigurer och väver därmed ett fint nät av sidoöden utöver huvudhistorien. Hon tar väl hand om sina barn helt enkelt. Så persongalleriet är det tredje kriteriet.

Sen är det naturligvist lite andra saker som ämne, genre, sidantal som spelar in, men på det stora hela tycker jag nog att det är de sakerna som väger tyngst i slutändan.

Edge of seventeen

Jag älskar dig, Stevie Nicks!

And the days go by
Like a strand in the wind
In the web that is my own
I begin again
Said to my friend, baby
Nothin' else mattered

He was no more than a baby then
Well he seemed broken hearted
Something within him
But the moment that I first laid
Eyes on him, all alone
On the edge of seventeen

I went today maybe I will go again
Tomorrow
And the music there it was hauntingly
Familiar
And I see you doing
What I try to do for me
With the words from a poet
And the voice from a choir
And a melody, nothing else mattered

The clouds never expect it
When it rains
But the sea changes colours
But the sea
Does not change
And so with the slow graceful flow
Of age
I went forth with an age old
Desire to please
On the edge of seventeen

Well then suddenly
There was no one left standing
In the hall
In a flood of tears
That no one really ever heard fall at all
I went searchin' for an answer
Up the stairs and down the hall
Not to find an answer
Just to hear the call
Of a nightbird singing
Come away, come away

Well I hear you in the morning
And I hear you
At nightfall
Sometime to be near you
Is to be unable to hear you
My love
I'm a few years older than you



Common people

Ni måste kolla in mina kaviarsidor i Eskapismlistan! Noll text, men åååååååååååå-å-å-åh så många fler visuella gottor! Nu pratar jag om cosmic dust, alltså. Gå vidare till alter egot prismatic effect, ojojojojojojoj.... Det är som all världens smaskigaste desserter tillsammans med skumpa och...och..och. Jamen...bara en översinnlig njutning helt enkelt. Dränkt i lyx är bara förordet. Kollakolla!

Jag slänger in en liten aptitretare inför vad som komma skall, för jag skriver fortfarande på utkastet till nästa inlägg. Vassego!

"Och det vanvettiga var att även om man var skärpt, även om man växte upp med att läsa John Donne och Shaw, även om man pluggade historia eller zoologi eller fysik och drömde om att ägna sitt liv åt karriären och vetenskapen - så hade man ändå huvudet fullt av de sirapssöta drömmar varenda tjej blivit itutad medan hon gick i high school. Det spelade nämligen ingen roll om man hade en IQ på 170 eller 70, man  var lika hjärntvättad ändå. Det var bara ytan som var annorlunda och snacket som var lite mer sofistikerat. Längst inne längstade man efter att bli förintad av kärlek, att känna marken försvinna under fötterna, att bli uppfylld av en jättestor kuk som sprutade sperma, sirap, sammet och, naturligtvis, pengar."

Ah? Ah? Det kommer mera, mina vänner.

We almost had a baby

Hittade en fantastiskt söt låt av Emmy the Great. Det är knöligt med kärlek ibland. Och skydd.


Well you didn't stop, when I told you to stop
And there was a month when I wasn't sure
 if the next time I saw you
 out on the road
I'd have something to say, other than pay
       all of the money that you owe.
And I would have liked to
   to have something above you
 to have something to hold
      and know I could choose to let it grow
And I would have called you
  and I'd have said hey
    you know I'm in control and I'll let you know
       if you have to come and choose a name


  Well, I am a woman
    well you know I am a woman
    But before I met you
  I was only a kid
You know there were moments
      When you thought you would break me
   But you wanted to take me
  So you did.


 And I will think of you
  now that we are apart
  I put my hand across my gut
I plan to feed it with a heart
    I'm not the girl that you remember
  from the start
I was only a baby
   now I am what you made me


And I will think of you
 now that we are apart
   I put my hand across my gut
   I plan to feed it with a heart
      I'm not the girl that you remember from the start
I was only a baby
 now I am what you made me


And once you left me in the spring
    and twice you left in fall
and once I tried to make a life
    to keep myself in yours
Do you think of me
when you are playing
  the one and five in four
  Is country music
      what your life is for?
                 
We almost had a baby

Who's that girl?

Jag har en god vän som läste The Game av Neil Strauss för några år sen. Sen körde han på den linjen på krogen ett tag. Till hans stora förvåning funkade knepen bättre än väntat, så till den grad att min vän började känna sig en aning cynisk. Tydligen faller kvinnor för rätt så enkla knep, omedvetet eller medvetet... Men Spelet i sig är väl kanske inte att underskatta? Jag kan inte spela Spelet, det har blivit smärtsamt uppenbart det senaste året. Jag börjar känna mig lite som Agneta i Ingen bor i skogen, paria i bastun, ett luktsudd som blivit dåligt. Tänker att jag kanske faktiskt oxå borde läsa den där raggningsmanualen... Men vad tjänar det egentligen till att inte vara sig själv, att acceptera stadiet man är i för tillfället? Omfamna rädslan, omfamna dig själv, hur trasig och smutsig du än är just nu. Det kan räcka med ett litet dopp i havet för att chippet ska lossna från axeln och man ser klart igen. Blir ett nytt luktsudd. Om vi återgår till Spelet, tycker jag att Robyn säger det så bra i Who's that girl?. Kokar ner det till vad det handlar om, våra egna och andras föreställningar om hur kärlek ska vara. Så står man där en dag med skägget i brevlådan, gift med en kopia av sin farsa... Tuta och kör, säger jag! Livet och dina memoarer blir så mycket intressantare då. Ja, jag gillar Piña Colada och att överraskas av regnet. Jag dansar barfota i det, för alltid vild i hjärtat.

Baby got a hand, got a finger on the trigger

Jag vill, jag vill, jag vill.... så fruktansvärt mycket.... Just nu vill jag mest av allt åka till Peace&Love och se Patti Smith, men det finns varken pengar eller tid. Dumfattig, skulle man kunna kalla mig.
Precis nu hör jag henne sjunga Rocknroll Nigger, och hjärtat blir något otyglat som vill att jag ska skita i precis allt och dansa barfota tills världen slutar existera. Ni får gärna kalla mig hippie, det rör mig inte i ryggen. Tyvärr rör det dock Duktiga Flickan i ryggen, så hon petar på sig ballerinaskorna och traskar ner till första bästa bokhandel kl 10 imorgon för att inhandla Just Kids. Dax för lite verklighetsflykt, så kanske Hippien och Duktiga flickan kan inspireras att slå sina hjärnhalvor ihop och bli lite kreativa. Lära sig att älska varandra lite bättre.

All the girls standing in the line for the bathroom

Om mitt liv var en chick-littroman... Den genre jag med handen på hjärtat kan säga att jag inte har läst en enda roman ur. Tror jag. Inte ens Bridget Jones Diary. Jag förstår verkligen inte grejen. Och ändå finns det ett gäng Madame Bovarys i min bekantskapskrets. Vattenmelonen ska tydligen vara the shit (jag kan tyvärr inte direktöversätta på tillfredställande sätt här, ursäkta). Väninnan är en annan titel som ofta dyker upp i bokhyllor över stan. Jag vill till och med sträcka mig så långt som att säga att Twilight-serien är chick-litt för hormonstinna småpandor. Det är visserligen lite förmätet av mig som inte ens har läst något, utom just Twilight, att rikta mitt lite lulliga förakt mot något som bevisligen går hem i shabby chic-stugorna. Sparka av dig Huntergummisarna, slå dig ner i rottingstolen, rätta till Odd Mollytunikan och bryt ryggen på en ny, blank pocket. Lite rooiboste till det? Okej, okej, okej, jag fattar att alla inte uppskattar Bukowski eller Hunter S Thompson, eller ens Anne Rice. (Nu jämför jag inte dessa tre med varandra, jag försöker bara ge bra exempel på författare med någon slags konstnärlig vision.) Men faktum kvarstår, romaner ska utmana! Det är vad hela den mogna läsprocessen går ut på. Vill man koppla av så kan man slå på Babylonburken i några timmar. Jag har hört att det vräkigaste chick-littbröllopet i svensk historia ska sändas den 19 juni. Kanske kan vara något? (Japp, det var det...)

Jag tänker inte spy mer galla nu, det sista jag vill är att uppfattas som bitter kl 03.33 på natten. Tänkte därför ge några tips på min typ av chick-litt. Vi kan kompromissa och kalla det för bird-litt, men bara för att jag är så förbannat förtjust i fjäderfän (Men hej, vilken ståfräs jag fick av den alliterationen, ibland går det på ren rutin.). Chick - liten, gullig kyckling, bird - äldre, cool höna med skinn på näbben. Ja, ni fattar galoppen.

Jup, jup, här är då mina tips för dagen. Vi kan ta kronologisk ordning på dem, start med Carl Jonas Love Almqvist, som så vitt jag vet inte var kvinna, men hans roman Det går an från 1838 kunde lika gärna varit skriven av en. Den handlar om en resa mellan Stockholm och Västergötland, där Mamsell Sara och Sergant Albert lär känna varandra samtidigt som de käkar mackor och klurar ut hur nästa etapp ska avverkas. Old school backpacking, skulle man kunna säga. Romanen väckte stor uppståndelse när den släpptes och Almqvist gick i landsflykt 1851, efter att ha fått utstå en hel del skit. Det är ingen erotisk roman, men den är mer eller mindre revolutionerande för sin tid. Jag vill inte avslöja mer, ni får läsa eller inte läsa själva.

Nästa på tur är Pengar av Victoria Benedictsson. Den handlar om Selma som är 16 år och vill bli konstnär, men som gifts bort med en äldre man. Romanen är skriven 1885 och är en kritik mot att unga flickor genom en falsk bild av äktenskapet mer eller mindre lurades att gifta sig, inte sällan med män dubbelt så gamla.

Sen har vi Mare, underbara Mare Kandre. Så svår och mörk och rent ut sagt äcklig på ett mycket sofistikerat sätt. På mitt exemplar av Quinnan och Dr Dreuf har Inger Edelfeldt porträtterat kvinnan med en vagina med tänder och en avhuggen penis i ena handen. Bara en sån sak. Den som har minsta känsla för språk kastar ju lätt om anagrammet Dreuf och inser vad romanen handlar om.

Nu kan det kanske räcka för den här gången, vi vill ju inte ta ut oss helt. Tid att smälta och ta en snus eller ett glas vin i sann GI-anda kan vara klokt efter att ha matat de små grå. Men jag slänger ändå in en sista bonus såhär i slutspurten. Vill man ändå läsa något lite lättsammare kan man gott kika lite i More fire av Karolina Ramqvist. Hon har fått en del dålig kritik, speciellt för hennes senaste roman Flickvännen. Personligen tycker jag att hennes Per Hagman-stil duger som hjärnsnacks åtminstone. Och den utspelar sig på Jamaica, vilket är mer exotiskt än Stockholm vilken dag som helst. Sök på dancehall på Spotify och känn om det rycker lite i utskotten.

Häpp!

Turn on me

Idag är det en annan typ av text jag vill delge er. Det är den fantastiska låten "Turn on me" av The Shins. Låten finns på skivan "Wincing the night away". Enligt min tolkning handlar låten om när vänskap tar slut, men tolkningar är som bekant helt fria.

You can fake it for a while,
Bite your tongue and smile,
Like every mother does an ugly child.
But the stars are leaking out,
Like spittle from a cloud,
Amassed resentment counting ounce and pound.

You're entertaining any doubt,
Because you had to know that I was fond of you,
Fond of Y-O-U,
Though I knew you masked your disdain.
I can see that change was just too hard for us,
Hard for us.
You always had to hold the reigns,
But where I'm headed, you just don't know the way.

So affections fade away,
And do adults just learn to play
The most ridiculous, repulsive games?
On the faith of ruddy sons,
And the double-barreled guns,
You better hurry,
Rabbit, run, run, run.
'Cause meeting you was fun,
And there's a lot of hungry howlers in this one cell.
We're taking it over,
Their brittle, thorny stems,
They break before they bend,
And neither one of us is one of them.

And the tails will never mend,
'Cause you had it in for me so long ago.
Boy, I still don't know,
I don't know why and I don't care,
Well, hardly anymore,
If you'd only seen yourself hating me.
Hating me,
When I've been so much more than fair.
But then you had to lay those feelings bare,
One thing I know still got you scared,
You're all that cold iron,
And never once aired of our dead.

You had to know that I was fond of you,
Fond of Y-O-U.
So I took your licks at the time,
And to change like that is just so hard to do,
Hard to do.
Don't let it whip-crack your life,
And bow out from the fight,
Those old pious sisters were right
The worst part is over,
Now, get back on that horse and ride.

Bad brains of Babylon

Jag ber ödmjukast om förlåtelse för den lite lätt uttjatade rubriken. Jag vill inte låta som en Rastafari, men jag har en förkärlek för alliterationer. Var ligger Babylon? Bor jag i Babylon? Okej, det gör jag nog. Nog om rubriken.

Jag har det senaste året haft en känsla av att försöka vada i sirap, eller något annat segt, kladdigt, ni kan välja själva. Jamen, jag har suttit fast, helt enkelt. Mentalt och fysiskt. Får inte gjort det jag så förtvivlat måste och vill göra. Att stå i kladd och tycka att man är större än att stå i kladd är ju extremt frustrerande som vi alla vet. Man blir bitter till slut.

Sen lärde jag på kort tid känna två underbara människor. Den ena serverar mig sinnesmat av gourmetslag, när vi diskuterar livet och världen utifrån oss själva och olika filosofiska strömningar. Han uppmuntrar mig att skriva och reflektera. Den andre har lärt mig att leka igen, bara genom att vara som han är, kreativ och spontan. Varje gång jag träffar honom pitchar han nya idéer och många av dem omsätts i praktiken. Och jag kan vakna mitt i natten och skriva ner idéer jag vill pitcha till honom. Jag blev väckt av dessa två, ur kladdslummern. Ingen av dem har tv, något som jag anser är nyckeln till att de lever mer som jag skulle vilja göra.

Detta är vad inlägget ska handla om idag. Att välja bort tv. När man som jag har lite av en missbrukspersonlighet, och livet går upp och ner, kan man lätt falla in i ett slötittande utan dess like. Jag har drogat mig med tv, det är den bittra sanningen, och jag vågar inte ens försöka räkna ut hur många timmar som har pruttats bort framför dumburken. Dumburken har inte alltid varit korkad, men ni vet själva hur mycket skit som har lämnat rutan de senaste 10 åren. Ibland blixtrar det till av genialitet, ofta i form av humorprogram, men tyvärr mer och mer sällan. Så jag började fundera på vad jag gjorde innan jag blev tv-knarkare. Jag promenerade, träffade vänner i olika sammanhang, jag kollade på film, men framförallt läste jag. Åh, vad jag läste. Överallt. Alltid en pocket i väskan. Och visst, det var väl oxå en form av missbruk, men man kan inte ens tänka tanken att jämföra en hel säsong av t.ex. Desperate Housewives med en välskriven roman. Nog för att jag har läst en del värdelös smörja, men tv-program har aldrig fått mig att slänga tvn i väggen, något som hänt med romaner vid upprepade tillfällen. Och jag har aldrig, och då menar jag aldrig, känt att jag har kastat bort tid när jag har läst en bok. Ingen skuld, ingen synd att bekänna. Jag älskar pocketböcker mest av allt. Hur pappret luktar och hur trycket flyter ut lite grann, som på tatuerad hud. Ja just ja, tv var det ju...

Så jag valde alltså helt sonika bort tv för några månader sen. Inte helt, ska erkännas, jag tittar en del på SVT Play, men utbudet där är begränsat och håller högre kvalitet än de andra Play-sidorna. Och jag tittar på film. Men jag har ingen tv-kabel längre. Har jag då märkt någon skillnad, undrar ni. Ja, faktiskt. Humöret är bättre, likaså sömnen. Jag får lite mer gjort på dagarna och jag tänker i andra banor. Det är inte längre nödvändigt med bedövning utan jag låter tankarna sväva fritt utan distraktion av bildmediet. Jag har lättare att fokusera på vad jag håller på med, och steget från tanke till handling blockeras inte längre av att det börjar ett visst program just i samma stund. Lägenheten är lite renare och jag läser mycket mer. Den här bloggen hade nog aldrig startats för det fanns ingen lust att skriva så länge jag hade tv som sällskap. De få gånger jag saknar det sällskapet, tänker jag på vad mina vänner gör istället, eller så ringer jag någon och umgås en stund. Hittills har jag bara upplevt positiva effekter och jag tror inte att jag vill ha tv igen i framtiden. Jag ser ingen anledning till det. Livet är kort nog som det är och jag vill fylla det med mening, kreativitet och kärlek. Och böcker, massor av böcker.

P.S. Nästa steg är att sluta med Facebook. D.S.

Modern life is rubbish

Hoppla, hoppla.

Såhär är det. Jag läser, jag reflekterar, jag knyter och knyter upp.

Just nu ligger tre titlar brevid sängen. Eller fyra, men John Ajvide Lindqvists Människohamn är något av det minst tillfredställande jag har läst. Men vi kan komma tillbaka till den romanen senare. Tre alltså. The Amazing Adventures of Kavalier and Clay av Michael Chabon, The Picture of Dorian Grey av Oscar Wilde och Kraften att leva - Ett hedonistiskt manifest av Michel Onfray. Idag kör vi lite om den första titeln.


The Amazing Adventures of Kavalier and Clay, vann Pultizerpriset 2001. Den är min första roman av Chabon, som jag kom i kontakt med genom hans Maps and Legends, där hans inspirationskällor presenteras på ett mycket lekfullt och underhållande sätt. Än så länge är jag 230 sidor in i denna tegelsten till pocket. Men det är kärlek hela vägen, och jag tvivlar inte på att jag kommer vara nöjd när alla 636 sidor är lästa. Det här är smart, smart feelgood-litteratur. Men ett tips (alt. en varning) vill jag ändå ge den som stiger in i Kavalier och Clays New York under Andra Världskriget. Det handlar om serier. Inte genomgående, men serietidningar spelar en mycket stor roll i karaktärernas (och författarens) liv. Och vi talar serier av det lite äldre slaget, så en del research kan vara av godo. Förutom serier, handlar romanen om två kusiners strävan efter frihet och trygghet och om att hitta sig själv och sin kreativa ådra, i vilken skepnad den än må komma. Det är namnsläppande, golems, nazister och utbrytarkungar. Jag misstänker att ovan nämnda Ajvide Lindqvist har inspirerats av Chabon när han skapade karaktären Simon i Människohamn. Karaktärernas relation slår an en sträng hos mig, och som självutnämnd medelmåtta kan jag lätt identifiera mig med kusinen Sams känsla av tillkortakommande när han lär känna den mer än talangfulle Josef. Såhär vackert beskriver Chabon denna känsla i en passage;

" The desire he felt, watching Joe, was unquestionably physical, but in the sense that Sammy wanted to inhabit the body of his cousin, not possess it. It was, in part, a longing - common enough among the inventors of heroes - to be someone else; to be more than the result of two hundred regimens and scenarios and self-improvement campaigns that always ran afoul of his perennial inability to locate an actual self to be improved. Joe Kavalier had an air of competence, of faith in his own abilities, that Sammy, by means of constant effort over the whole of his life, had finally learned only how to fake."Lövely, eller hur? Ja, det får nog räcka för idag, eftersom det är mitt första inlägg. En lite mer utförlig reflektion levereras när jag har läst ut romanen.

På återseende.

The Rose

Jag är tillbaka i ny tappning. Livet, som vi alla vet, händer och händer och händer. Ibland är Fokus och Inspiration för långt ifrån varandra, och ibland är de som sådana där ihåliga tygkorvar som man kunde köpa i leksaksaffärer förr. Hala små rackare. Och ibland hinner man inte trots att man så förtvålat vill. Nåja, nog med ursäkter eller vad det nu kan kallas, nu tar vi nya tag! Flong ny bloggsida och allt, när man nu inte har råd att klippa sig trots att man har skaffat ett jobb. Det har spirat ett tag under snön, legat och gonat sig och nu jäser det snart över. Lagom till de första plusgraderna har Fokus och Inspiration kastat av sig raggsockar och filtar och satt på kaffet. Och då är jag väl inte den som är den, här ska läsas och tänkas och tyckas. Sen om någon skulle inspireras att läsa och tänka och tycka av mina inlägg vore det ju inte fy skam. Nu ska jag bara komma på lösen till den gamla bloggen så jag kan ha allt på samma ställe... Men sen ska jag fylla på med färskt material. Kanske slänger in någon bild då och då, vore det något?