Om mitt liv var en chick-littroman... Den genre jag med handen på hjärtat kan säga att jag inte har läst en enda roman ur. Tror jag. Inte ens Bridget Jones Diary. Jag förstår verkligen inte grejen. Och ändå finns det ett gäng Madame Bovarys i min bekantskapskrets. Vattenmelonen ska tydligen vara the shit (jag kan tyvärr inte direktöversätta på tillfredställande sätt här, ursäkta). Väninnan är en annan titel som ofta dyker upp i bokhyllor över stan. Jag vill till och med sträcka mig så långt som att säga att Twilight-serien är chick-litt för hormonstinna småpandor. Det är visserligen lite förmätet av mig som inte ens har läst något, utom just Twilight, att rikta mitt lite lulliga förakt mot något som bevisligen går hem i shabby chic-stugorna. Sparka av dig Huntergummisarna, slå dig ner i rottingstolen, rätta till Odd Mollytunikan och bryt ryggen på en ny, blank pocket. Lite rooiboste till det? Okej, okej, okej, jag fattar att alla inte uppskattar Bukowski eller Hunter S Thompson, eller ens Anne Rice. (Nu jämför jag inte dessa tre med varandra, jag försöker bara ge bra exempel på författare med någon slags konstnärlig vision.) Men faktum kvarstår, romaner ska utmana! Det är vad hela den mogna läsprocessen går ut på. Vill man koppla av så kan man slå på Babylonburken i några timmar. Jag har hört att det vräkigaste chick-littbröllopet i svensk historia ska sändas den 19 juni. Kanske kan vara något? (Japp, det var det...)
Jag tänker inte spy mer galla nu, det sista jag vill är att uppfattas som bitter kl 03.33 på natten. Tänkte därför ge några tips på min typ av chick-litt. Vi kan kompromissa och kalla det för bird-litt, men bara för att jag är så förbannat förtjust i fjäderfän (Men hej, vilken ståfräs jag fick av den alliterationen, ibland går det på ren rutin.). Chick - liten, gullig kyckling, bird - äldre, cool höna med skinn på näbben. Ja, ni fattar galoppen.
Jup, jup, här är då mina tips för dagen. Vi kan ta kronologisk ordning på dem, start med Carl Jonas Love Almqvist, som så vitt jag vet inte var kvinna, men hans roman Det går an från 1838 kunde lika gärna varit skriven av en. Den handlar om en resa mellan Stockholm och Västergötland, där Mamsell Sara och Sergant Albert lär känna varandra samtidigt som de käkar mackor och klurar ut hur nästa etapp ska avverkas. Old school backpacking, skulle man kunna säga. Romanen väckte stor uppståndelse när den släpptes och Almqvist gick i landsflykt 1851, efter att ha fått utstå en hel del skit. Det är ingen erotisk roman, men den är mer eller mindre revolutionerande för sin tid. Jag vill inte avslöja mer, ni får läsa eller inte läsa själva.
Nästa på tur är Pengar av Victoria Benedictsson. Den handlar om Selma som är 16 år och vill bli konstnär, men som gifts bort med en äldre man. Romanen är skriven 1885 och är en kritik mot att unga flickor genom en falsk bild av äktenskapet mer eller mindre lurades att gifta sig, inte sällan med män dubbelt så gamla.
Sen har vi Mare, underbara Mare Kandre. Så svår och mörk och rent ut sagt äcklig på ett mycket sofistikerat sätt. På mitt exemplar av Quinnan och Dr Dreuf har Inger Edelfeldt porträtterat kvinnan med en vagina med tänder och en avhuggen penis i ena handen. Bara en sån sak. Den som har minsta känsla för språk kastar ju lätt om anagrammet Dreuf och inser vad romanen handlar om.
Nu kan det kanske räcka för den här gången, vi vill ju inte ta ut oss helt. Tid att smälta och ta en snus eller ett glas vin i sann GI-anda kan vara klokt efter att ha matat de små grå. Men jag slänger ändå in en sista bonus såhär i slutspurten. Vill man ändå läsa något lite lättsammare kan man gott kika lite i More fire av Karolina Ramqvist. Hon har fått en del dålig kritik, speciellt för hennes senaste roman Flickvännen. Personligen tycker jag att hennes Per Hagman-stil duger som hjärnsnacks åtminstone. Och den utspelar sig på Jamaica, vilket är mer exotiskt än Stockholm vilken dag som helst. Sök på dancehall på Spotify och känn om det rycker lite i utskotten.
Häpp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar