Jag har en god vän som läste The Game av Neil Strauss för några år sen. Sen körde han på den linjen på krogen ett tag. Till hans stora förvåning funkade knepen bättre än väntat, så till den grad att min vän började känna sig en aning cynisk. Tydligen faller kvinnor för rätt så enkla knep, omedvetet eller medvetet... Men Spelet i sig är väl kanske inte att underskatta? Jag kan inte spela Spelet, det har blivit smärtsamt uppenbart det senaste året. Jag börjar känna mig lite som Agneta i Ingen bor i skogen, paria i bastun, ett luktsudd som blivit dåligt. Tänker att jag kanske faktiskt oxå borde läsa den där raggningsmanualen... Men vad tjänar det egentligen till att inte vara sig själv, att acceptera stadiet man är i för tillfället? Omfamna rädslan, omfamna dig själv, hur trasig och smutsig du än är just nu. Det kan räcka med ett litet dopp i havet för att chippet ska lossna från axeln och man ser klart igen. Blir ett nytt luktsudd. Om vi återgår till Spelet, tycker jag att Robyn säger det så bra i Who's that girl?. Kokar ner det till vad det handlar om, våra egna och andras föreställningar om hur kärlek ska vara. Så står man där en dag med skägget i brevlådan, gift med en kopia av sin farsa... Tuta och kör, säger jag! Livet och dina memoarer blir så mycket intressantare då. Ja, jag gillar Piña Colada och att överraskas av regnet. Jag dansar barfota i det, för alltid vild i hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar