Jag ber ödmjukast om förlåtelse för den lite lätt uttjatade rubriken. Jag vill inte låta som en Rastafari, men jag har en förkärlek för alliterationer. Var ligger Babylon? Bor jag i Babylon? Okej, det gör jag nog. Nog om rubriken.
Jag har det senaste året haft en känsla av att försöka vada i sirap, eller något annat segt, kladdigt, ni kan välja själva. Jamen, jag har suttit fast, helt enkelt. Mentalt och fysiskt. Får inte gjort det jag så förtvivlat måste och vill göra. Att stå i kladd och tycka att man är större än att stå i kladd är ju extremt frustrerande som vi alla vet. Man blir bitter till slut.
Sen lärde jag på kort tid känna två underbara människor. Den ena serverar mig sinnesmat av gourmetslag, när vi diskuterar livet och världen utifrån oss själva och olika filosofiska strömningar. Han uppmuntrar mig att skriva och reflektera. Den andre har lärt mig att leka igen, bara genom att vara som han är, kreativ och spontan. Varje gång jag träffar honom pitchar han nya idéer och många av dem omsätts i praktiken. Och jag kan vakna mitt i natten och skriva ner idéer jag vill pitcha till honom. Jag blev väckt av dessa två, ur kladdslummern. Ingen av dem har tv, något som jag anser är nyckeln till att de lever mer som jag skulle vilja göra.
Detta är vad inlägget ska handla om idag. Att välja bort tv. När man som jag har lite av en missbrukspersonlighet, och livet går upp och ner, kan man lätt falla in i ett slötittande utan dess like. Jag har drogat mig med tv, det är den bittra sanningen, och jag vågar inte ens försöka räkna ut hur många timmar som har pruttats bort framför dumburken. Dumburken har inte alltid varit korkad, men ni vet själva hur mycket skit som har lämnat rutan de senaste 10 åren. Ibland blixtrar det till av genialitet, ofta i form av humorprogram, men tyvärr mer och mer sällan. Så jag började fundera på vad jag gjorde innan jag blev tv-knarkare. Jag promenerade, träffade vänner i olika sammanhang, jag kollade på film, men framförallt läste jag. Åh, vad jag läste. Överallt. Alltid en pocket i väskan. Och visst, det var väl oxå en form av missbruk, men man kan inte ens tänka tanken att jämföra en hel säsong av t.ex. Desperate Housewives med en välskriven roman. Nog för att jag har läst en del värdelös smörja, men tv-program har aldrig fått mig att slänga tvn i väggen, något som hänt med romaner vid upprepade tillfällen. Och jag har aldrig, och då menar jag aldrig, känt att jag har kastat bort tid när jag har läst en bok. Ingen skuld, ingen synd att bekänna. Jag älskar pocketböcker mest av allt. Hur pappret luktar och hur trycket flyter ut lite grann, som på tatuerad hud. Ja just ja, tv var det ju...
Så jag valde alltså helt sonika bort tv för några månader sen. Inte helt, ska erkännas, jag tittar en del på SVT Play, men utbudet där är begränsat och håller högre kvalitet än de andra Play-sidorna. Och jag tittar på film. Men jag har ingen tv-kabel längre. Har jag då märkt någon skillnad, undrar ni. Ja, faktiskt. Humöret är bättre, likaså sömnen. Jag får lite mer gjort på dagarna och jag tänker i andra banor. Det är inte längre nödvändigt med bedövning utan jag låter tankarna sväva fritt utan distraktion av bildmediet. Jag har lättare att fokusera på vad jag håller på med, och steget från tanke till handling blockeras inte längre av att det börjar ett visst program just i samma stund. Lägenheten är lite renare och jag läser mycket mer. Den här bloggen hade nog aldrig startats för det fanns ingen lust att skriva så länge jag hade tv som sällskap. De få gånger jag saknar det sällskapet, tänker jag på vad mina vänner gör istället, eller så ringer jag någon och umgås en stund. Hittills har jag bara upplevt positiva effekter och jag tror inte att jag vill ha tv igen i framtiden. Jag ser ingen anledning till det. Livet är kort nog som det är och jag vill fylla det med mening, kreativitet och kärlek. Och böcker, massor av böcker.
P.S. Nästa steg är att sluta med Facebook. D.S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar