Modern life is rubbish

Hoppla, hoppla.

Såhär är det. Jag läser, jag reflekterar, jag knyter och knyter upp.

Just nu ligger tre titlar brevid sängen. Eller fyra, men John Ajvide Lindqvists Människohamn är något av det minst tillfredställande jag har läst. Men vi kan komma tillbaka till den romanen senare. Tre alltså. The Amazing Adventures of Kavalier and Clay av Michael Chabon, The Picture of Dorian Grey av Oscar Wilde och Kraften att leva - Ett hedonistiskt manifest av Michel Onfray. Idag kör vi lite om den första titeln.


The Amazing Adventures of Kavalier and Clay, vann Pultizerpriset 2001. Den är min första roman av Chabon, som jag kom i kontakt med genom hans Maps and Legends, där hans inspirationskällor presenteras på ett mycket lekfullt och underhållande sätt. Än så länge är jag 230 sidor in i denna tegelsten till pocket. Men det är kärlek hela vägen, och jag tvivlar inte på att jag kommer vara nöjd när alla 636 sidor är lästa. Det här är smart, smart feelgood-litteratur. Men ett tips (alt. en varning) vill jag ändå ge den som stiger in i Kavalier och Clays New York under Andra Världskriget. Det handlar om serier. Inte genomgående, men serietidningar spelar en mycket stor roll i karaktärernas (och författarens) liv. Och vi talar serier av det lite äldre slaget, så en del research kan vara av godo. Förutom serier, handlar romanen om två kusiners strävan efter frihet och trygghet och om att hitta sig själv och sin kreativa ådra, i vilken skepnad den än må komma. Det är namnsläppande, golems, nazister och utbrytarkungar. Jag misstänker att ovan nämnda Ajvide Lindqvist har inspirerats av Chabon när han skapade karaktären Simon i Människohamn. Karaktärernas relation slår an en sträng hos mig, och som självutnämnd medelmåtta kan jag lätt identifiera mig med kusinen Sams känsla av tillkortakommande när han lär känna den mer än talangfulle Josef. Såhär vackert beskriver Chabon denna känsla i en passage;

" The desire he felt, watching Joe, was unquestionably physical, but in the sense that Sammy wanted to inhabit the body of his cousin, not possess it. It was, in part, a longing - common enough among the inventors of heroes - to be someone else; to be more than the result of two hundred regimens and scenarios and self-improvement campaigns that always ran afoul of his perennial inability to locate an actual self to be improved. Joe Kavalier had an air of competence, of faith in his own abilities, that Sammy, by means of constant effort over the whole of his life, had finally learned only how to fake."Lövely, eller hur? Ja, det får nog räcka för idag, eftersom det är mitt första inlägg. En lite mer utförlig reflektion levereras när jag har läst ut romanen.

På återseende.