Vet inte om det blir så mycket tips idag, för jag har lite andra funderingar, kring ämnet yta. Jag promenerade längs med "nya" Friggagatan imorse, när det slog mig hur enorma kontrasterna har blivit där. Området har alltid varit ganska anonymt för mig, med undantag för något besök på Amsterdamertche eller någon pizzeria. Mitt ex brukade tatuera sig på en studio på Baldersgatan, men det är min enda erfarenhet av Stampen/Svingeln. På ena sidan har man de gamla husen i tegel med lite småtorn, höga, smala fönster och balkonger i olika utformning. Bottenvåningarna huserar butiker med begagnad elektronik, pizzerior, kiosker, kemtvättar. I ett fönster till en pizzeria står två slitna fontäner med rådjur, kitschigt värre. Doft, smuts, invant, ingrott, inbott.
På andra sidan gatan, gränsen, står de nybyggda lådorna med sina putsade, släta fasader, med balkonger som inte förtjänar att kallas ens det minsta lilla franska, trots att det vore den rätta benämningen. Själva balkongräckena, eller inte räcken, men det som räddar personen från att störta ner i asfalten, är gråa nät i oborstat stål. Ni vet sådana där nät som sitter runt exotiska frukter, typ japanska päron eller stora grapefrukter. Fast i stål. För att skydda och sakta kväva den som är på insidan. Jag har sett planlösningarna på nätet. Öppna, såklart. Här ska vi ha full insyn i vad som pågår i varje rum. Inga dörrar, inga väggar, bara öppet, öppet, öppet. Nytt och fräscht och platt och förtvivlat opersonligt. Fönster med panelgardiner, eller hissgardiner. Bottenvåningarna på den här sidan rymmer en välsorterad mataffär, ett gym och inte så mycket mer. (Fast allt man behöver finns ju på andra sidan gränsen, om man vågar trotsa bilarna, tiden, arkitekturen, kulturen.) Här har man minsann slösat med fönster, här ska man se exakt vem som springer på löpbandet, vem som köper den ekologiska köttfärsen, vem som petar sig i näsan. Eller är det ännu en strategi för att skydda de på insidan från det på utsidan? Första våningen är minst fem meter upp med noll procents chans att någon fasadklättrare ska kunna ta sig in genom fruktnätet.
Jag är av den åsikten att vackra saker föder andra vackra saker. Ett vackert hus ber om att fyllas med vackra möbler, fina burkar med goda kakor och så vidare. Jag tror på yta som källa till inspiration. Jag vet oxå att yta utan innehåll inte heller är något att sträva efter, men feck, vad det underlättar för ögat och själen. Det finns ju raka motsatsen, och hur jävla kul och inspirerande är det egentligen? Jag ger inte mycket för ny arkitektur, om den är som på Friggagatan. Jag vet att man måste spara pengar när man bygger hus, jag fattar, men ändå... Det handlar inte om att sträva bakåt, utan att för bövelen tänka utanför den minimalistiska, ekonomiska, moderna cementlådan. Annars får vi en spökstad där alla ger upp att försöka smycka och uttrycka sig, för den där jävla blomsterlådan ser ändå helt malplacerad ut på den sjukhusgula putsen. Hoppet står nu till att någon ändå hänger ut en låda och satsar på murgröna eller klematis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar