Hur vet man att en bok är något att hänga i julgran? Jag vet på ett ungefär, åtminstone vad som passar för mig. När jag öppnar en bok har jag ett antal kriterier som måste uppfyllas för att den ska kvala in i min högst personliga kanon (som jag inte skäms för att pracka på andra). För det första måste det finnas en känsla för språk. Alla har ju olika stilgrepp, en del gillar långa formuleringar med många bisatser, andra gillar mer avskalad minimalism. För mig spelar det egentligen ingen roll, bara jag vet att det finns en tanke och känsla bakom och att det inte blir för utstuderat, men detta har ofta att göra med innehållet. Moa Martinsson är ett bra exempel på detta. Hon hade noll koll på interpunktion, men i hennes texter hjälper detta till att förmedla en känsla som kanske inte skulle funnits där i annat fall. Åsså gillar jag när det slösas med adjektiv och adverb.
Känsla är det andra kriteriet. Texten måste väcka något hos mig, sorg, glädje, ilska, eller helst allt på samma gång. Därför kan en bok som jag hatade på grund av att jag blev upprörd över innehållet mycket väl vara en läsvärd bok. John Fowles Illusionisten är en sådan bok för mig. I det fallet gillade jag boken, men blev så irriterad över kvinnoporträtten och sen blev jag så besviken på slutet att jag helt sonika slängde den i väggen. Skitförbannad var jag. Och jag minns den, inte alla detaljer, men att den överlag var en bra bok.
Jag kan ta historieberättande högst personligt. Jag är en kritiker utan dess like, fullt medveten om mina egna tillkortakommanden på den kreativa fronten. Särskilt besviken blir jag på mina favoriter när de har en dålig period (heh...) och inte lever upp till mina förväntningar. I historieberättande är det viktigt med struktur och förarbete. Det går säkert jättebra för vissa författare att spontanspotta ur sig ett persongalleri på en eftermiddag, men få besitter den konsten. Om karaktärerna inte kan hålla sitt eget när de granskas i sömmarna, spelar det ingen roll hur bra grundidén är. Det blir platt fall. Här ska tilläggas att en historia kan räddas om förhållandet är det motsatta, alltså en svag grundidé kan bäras upp av ett starkt persongalleri. En författare som för det mesta lyckas bra med karaktärer är Siri Hustvedt. Hon gör sitt jobb grundligt och ofta låter hon sina karaktärer leva vidare i nya romaner som bifigurer och väver därmed ett fint nät av sidoöden utöver huvudhistorien. Hon tar väl hand om sina barn helt enkelt. Så persongalleriet är det tredje kriteriet.
Sen är det naturligvist lite andra saker som ämne, genre, sidantal som spelar in, men på det stora hela tycker jag nog att det är de sakerna som väger tyngst i slutändan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar