Husen står slutna, förkrympta

blickar tomt ut över det nyss böljande grå

likt sektmedlemmar som gett upp

som inte vill kyssa vinden

av rädsla för att spräcka nariga läppar

och låta all den kyska värmen 

som trycker sina ostbågsflottiga kinder mot glaset

bubbla ut över stuprännor 

och genom fönsterspringor

de läser mellan raderna av spår
i det pliktskyldiga pudret

spår framtiden med klirrande istappar, 

obrukbara sädesceller
från Gubben Hösts sista utlösning

Köldslöa vattendjuret vaknar till liv

vältrar sig i panik och dunkar 

sina grumliga  nävar 

mot det fjälliga skinnet

förseglat med vasstrån

smetade med hönsblod 

av cyklande voodoopräster
med plastpåsar istället för doktorsväskor

som slaktar hundar och alligatorer

för att blidga det förr så skoningslösa handslaget

Träden viskar genom det lätta knarret och svischet av hybris

från självsäkra sulor och respektlösa jackor.

Nästa vinter tar vi er, dig och alla andra trolösa.