Det är märkligt hur människokroppen fungerar. Jag har alltid haft lätt att ta till lipen i precis ALLA situationer. Arg, ledsen, glad, spelar ingen roll, det forsar fram som en norrländsk vårflod året runt. Värst är det när jag läser romaner. Det är ingen hejd på snyfteriet, vilket är aningen kontraproduktivt skulle man kunna säga. Kvinnor och äppelträd av Moa Martinsson har hittills varit svårast att läsa. Det började väl som en skakning på nedre däck någon gång på första sidan, och sen uppslukades romanen av tårhavet snabbare än Kate och Leo fick till det på bildäck. Jag minns ett perplext exs ansikte i köksdörren, att jag hulkade fram något om kvinnor som fött och blött och dött över hela världen.
Igår tänkte jag njuta av Patti Smiths prosa på tåg. Men så fort jag hade läst de första meningarna i Just Kids började underläppen darra häftigt och dramatiskt. Jag är inte mycket för att få frågor av främlingar (konduktören i det här fallet) hur det egentligen är fatt med lilla fröken, så den titeln får glida tillbaka ner i smyggråtningslådan under sängen. Jag vet att man av tradition ska lida på Långfredagen, men jag tycker att jag har fyllt min kvot för den här veckan. Dessutom är jag inte färdig med Siris gråtroman än. Hon verkar också ha lätt för att förvandlas till Lille Skutt i tid och otid.
"I cried on Bea the first night after she arrived. You'd think that all the bawling and blubbering I had done over the course of about six months would have drained my ducts and left my eyeballs permanently damaged from flooding, but it seems that there is an endless supply of the salty secretion, and it can pour forth at regular, bounteous intervals without any lasting effects. The old fleshy temple truly is a marvel."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar