Wind beneath my wings

Bokstavligt talat idag! Började med cape, men insåg efter en tur med hunden att jag inte tänkte testa samma färdsätt som Mary Poppins till skolan. När jag kom hem kunde jag knappt öppna dörren för att det hade bildats något slags baksug i lägenheten. Living on the vardagsedge.

Attackfika med Vän A, som råkar läsa på samma institution som mig. Mycket filosofi som vanligt, alltid trevligt. A hade kommit fram till att man aldrig kan tolka Nietzsche som vänster. Fick även tips om en intressant artikel, Den kvinnliga klassresan av Ulla-Britt Wennström publicerad i Tidskrift för genusvetenskap nr 3-4 2008. Den bygger på en avhandlingsstudie av Wennström, med samma namn från 2003. Hittade artikeln på nätet, smidigt som sjutton. Så läste jag den och började naturligvis gråta, när jag läste detta citat för att vara exakt:

"Jaa, inför själva klassresan kan jag känna en slags blandning av dels … en slags

  ödmjukhet över vart livet för oss på nåt sätt och vad lite vi vet om allting.

  Och så kan jag känna en sorg över allt vad jag har kämpat, för jag har kämpat så

  mycket i mitt liv.Och så kan jag också känna en glädje och en slags respekt och beundran för mig

 själv, för jag kan också tänka att vad jag har varit med om väldigt svåra saker,

 och vad jag har klarat av, och vad jag liksom har stått pall och tagit mig igenom

 dom här tusenmiladjupa svarta hålen och tagit mig upp igen."

Nu är jag inte där än riktigt, men på god väg, och det är känsligt som fan bli ihopbuntad med än den ena än den andra klassen, att ständigt stå med ena foten stadigt i arbetarklassmyllan, med den andra foten trevande, för varje kurs aningen säkrare på den lite grönare medelklassgräsmattan. Det är så mycket Jante hos min ursprungsklass, och jag hatar den lagen mer än någon annan, stadgad. Inte av riktigt samma anledning som bystiga ex-svenska blondiner i Hollywood, men för att det föder så mycket rädsla. Man blir så rädd för allting, och framförallt är man rädd för att bli avslöjad för den bluff man är. Det är som arvssynden. Man blir aldrig av med mindervärdeskomplexet. Så står man där med rakad skalle och slåss med någon backslick på Avenyn klockan 4 på natten. Nej, alla gör inte det. Nu var jag plump. Men det får mig osökt att tänka på Tony Harrisons smått episka dikt V, som behandlar samma fenomen. Här är ett utdrag:

"Don't talk to me of fucking representing
  the class yer were born into any more.
  Yer going to get úrt and start resenting
  it's not poetry we need in this class war.

  Half versus half, the enemies within
  the heart that can't be whole till they unite.
  As I stoop to grab the crushed HARP lager tin
   the day's already dusk, half dark, half light."

Läs hela, den är fin som snus.