Konst, hörni. Är ofta helt obegriplig, och ofta helt obegripligt dyr dessutom. Och jag har ingen koll, tror att det blir så när man inte är "aktiv" själv, så att säga. Min vän Konstnären P har lärt mig en teknik, vi kan kalla den nobody home-tekniken, där man med hjälp av sin hand kan se om en tavla mår bättre med eller utan ett visst inslag. Jag försöker nu köra samma teknik på mina dikter, blir det bättre eller sämre? Men det känns lite som att jag begår våld på mig själv och mitt uttryck när jag gör det. När jag skriver pillar jag inte särskilt mycket i texten, utan försöker hålla det så fritt som möjligt. Trots att det gör ont, vill jag nog säga att texter någon annan ska läsa, behöver, eller kräver, en viss mån av redigering. Även poesi gynnas av lite eftertanke och arbete. En tavla och en dikt har samma essentiella funktion, att beröra. Som ovan nämnda P sa, att det ska suga till lite, gå som en rysning genom kroppen när man ser en tavla eller läser en dikt. Vid sällsynta tillfällen får man en käftsmäll och rutschar ner mot sina innersta domäner.
Idag kollade jag upp en konstnär som jag mest har läst om i skvallerpressen, tyvärr. Tyvärr, säger jag, inte för att hon är skandalös på något sätt, utan för att jag tror att många likt mig har fokuserat på hennes exmake och hans verk istället. Hur som helst är jag nu helt tokig i hennes målningar, och skulle jag vara av den rika sorten istället för en vikarierande gymnasielärare, skulle jag köpt rubb och stubb! Så vackra färger, smutsiga pasteller, med inslag av skarpa kontrastfärger, där suddigt möter fina detaljer i en för mitt öga perfekt balans. En barnslig charm, som får mig att tänka på mina dockor och bokmärken, men samtidigt på dramatiska slagfält och krutrök. Vem talar jag nu om? Jo, Helene Billgren! Om ni inte har sett något av henne, så kolla in hennes hemsida! http://www.helenebillgren.com/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar