Jag har alltid känt en slags samhörighet med Dustin Hoffman, fråga mig inte varför... Häromnatten hade jag en dröm om denne lille man. Mitt ex (i verkligheten oxå) var inne på 7-11 på Bangatan och med sig hade han en bäddmadrass modell äldre. Jag tyckte nog att det var pinsamt, så jag hamnade vid ett piano med Dusty anno 1982. Vi satt och snackade och plinkade lite förstrött på pianot och sen sa jag att han var min största inspiration för att överhuvudtaget leva. Detta är inte sant, som ni vet är Nansen och Amundsen, Patti Smith och Patsy & Eddy (ABFAB) mina förebilder. Men Dustin kommer på en stabil sjätteplats.
Så jag ljög helt sonika DrömDustin rakt upp i fejjan och drog någon historia som aldrig hade inträffat om hur jag låg i rännstenen och krälade och kramade en kålrot, när jag plötsligt såg hans ansikte framför mig. I full Tootsiemundering, alltså. I drömmen blev han rörd till tårar och vi omfamnade varandra. Sen sjöng vi musikallåtar resten av drömmen tills Exet kom släpande på madrassen och en tvättbräda folköl. Han hade bar överkropp och såg sur ut. Jag är sjuk i huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar