Alltså, jag ligger i krig, ständigt och jämt. Eller, det är min delade personlighet som röjer, två sidor som fejdar med varandra. Låt mig förklara hur dessa sidor ser ut, önskar och agerar.
Clementine är bohemen, nomaden, den eviga, obotliga romantikern. Hon är poeten som älskar storstäder och vill bo i Paris, New York, Berlin, Barcelona samtidigt. Hon älskar bakelser och läppstift, höga klackar, sin guldbasker, små löjliga hundar, stora kastanjeträd, parkbänkar, gamla resväskor, pärlhalsband, halsdukar som böljar i vinden, broar över floder, parfymer, sommarregn, att dansa hela natten, bubbelvin, svartvita foton från fotoautomater, cyklar, kalejdoskop, hur pappret i pocketböcker luktar, svartvinbär i alla former. I stort sett allt vackert och gott i världen. Det är henne du vill umgås med om du gillar folk som nynnar på melodier hela dagarna, som fattar (nästan) alla dina referenser och som peppar dig i allt du gör.
Sen har vi då Anna. Den praktiska, den hypokondriska, den ekonomiska. Hon som vill vara duktig och vara alla till lags, en på ytan ambitiös tjej med ett cyniskt inre. Hon ser alla dina fel och brister, men mest av allt sina egna. Hon är velig och feg och snackar skit om dig bakom ryggen för att hon hatar konflikter, men ändå inte kan låta saker passera. Hon är arg på allt och alla och håller Jantelagen högst. Hon tar beslut baserade på vad som ser bäst ut i andras ögon, och följer sällan sitt hjärta. Hon är egentligen ledsen och missförstådd och vill bara bli älskad av någon, men helst av hela världen, även om den inte räcker till för detta ändamål.
Oftast vinner Anna striderna. Clementine får hänga i kulisserna och blir bara utsläppt i korta, intensiva stunder av snudd på manisk extas. Trava med på IKEA och till kaffeautomaten på jobbet. Finna sig i att vara osminkad med förnuftiga skor.
Jag önskar att de kunde samsas, balansera upp varandra lite bättre. Att de kunde utnyttja varandras styrkor som ett lag. I så fall skulle inget kunna stoppa mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar