Dansa med vapen

Var på T.A i lördags med mina lite mer countryfrälsta vänner och bekanta. Lite lagom snorig och klädd mer som en medelålders kulturtantshipster än en white trash-donna. Jag har ju mer eller mindre övergett den senare stilen, vilket jag inte har ångrat en sekund. På menyn stod hursomhelt Bob Wayne, en man (eller, därom tvista de lärde...) som utan några som helst problem skulle platsa i en modern version av Deliverance. Med några folköl i varje ben svängde det ganska bra till att börja med, ståbas och fiol har ju ofta den effekten. Men en handfull låtar in i repertoaren, började imman lätta från mina feministglasögon, och PK-visiret drog sig sakta ner över synfältet. Vad var det egentligen som jag så friskt hejade på?

Texterna hade en överrepresentering av ord som fuck, outlaw, moonshine, fucking, don't give a fuck, truck, suck, fucked up, luck och gun. Sen lägger vi ovanpå det en liten nätt dos av misogynitet i form av att vara otrogen på turné, att det finns hundra tjejer som du i varje stad, skjuta sin fllickvän för att hon har tjallat på din gräsodling/fortkörning/hembränning, skjuta sin flickvän för att hon varit otrogen eller bara varit  allmänt jobbig, skjuta en kvinnlig polis för att hon har upptäckt din gräsodling/fortkörning/hembränning. Plus lite mer om hur Kanada/Lagen/Polisen/alla andra stater än Alabama (där allt tydligen är lagligt) suger. Åsså körsbären på toppen i form av Yjeeehaaaw och lite grymtvrål som skulle kunna vara uppstarten till en black metal-sång.

Jag tappade sugen helt enkelt. Jag gillar Johnny Cash. Jag gillar Townes Van Zandt. Jag gillar smarta texter med själ. Då är det okej att smyga in lite drogromantik eller bitterhet över ett krossat hjärta. Alla har ju inte glidit genom livet på en tekaka med handpillade räkor. Men jag har svårt att se hur de som hyllar denna gren av genren samtidigt kan avfärda gansters som rappar om thug life, eller chuggachugga-hardcorebroilers med erigerade kepsskärmar som brölar om öl och brödraskap som våldsförhärligande, drogromantiserande och kvinnofientliga. Same, same, and not at all different, om ni frågar mig. Dumma män, helt enkelt. Om det enda revolutionen hänger på, är att man kan dansa till den så sitter jag nog hellre still i båten. Eller som Vän A sa, " Sverige 2011 är för smart för Hillbillymusik." Jag vill så hjärtans gärna att det ska vara sant, men lördagspubliken sa mig något helt annat.