Är det något jag hatar, så är det när människor börjar gå loss om kattägare vs hundägares personlighet. Kvasipsykologi är vad det är, ingenting annat, möjligtvis en fråga om bekvämlighet. Kanske är det för att jag är på hundsidan (även om jag faktiskt gillar katter) av Staketet För Meningslösa Diskussioner. Jag tar det som en personlig förolämpning varje gång någon börjar dra alla de vanliga teserna om att hundar är osjälvständiga, korkade, lojala till absurdum med noll självrespekt. Och att katter är självständiga, smarta, och kräver att du krälar i stoftet med en burk rysk kaviar för att få deras respekt. Själv är jag varken dominant eller undergiven, gillar inte BDSM särskilt mycket, förutom en liten klatsch på rumpan eller ett litet bett någonstans vid väl valt tillfälle. Det är skönt när andra har tänkt samma tanke, och ännu skönare när de uttrycker sig såhär lustifikt:
"Yes, cats themselves are pretty dumb despite what cat propagandists would have you believe. Given two pieces of string, one that gives them food all the time and one that doesn't, cats will never learn to pull just the food string, whereas anyone knows a dog will have it figured out pretty fast (but may also eat the string).
Sure, dogs are stereotyped as being lovable but dumb, with cats being their cold-blooded intelligent nemeses, but between that study and everyday observations of either animal staring into a blank corner and barking or meowing for no reason, it seems pretty clear that deep down they're all rock fucking stupid, God bless them."
http://www.cracked.com/article_19108_5-reasons-war-between-dog-cat-people-needs-to-stop.html
Word!
Min hund är ett husdjur, sällskap och något att ta hand om och älska. De är de tyngsta anledningarna till att man skaffar ett djur, katt eller hund. Du har ett behov av att bli behövd, punkt slut. Min hund luktar lite illa ibland, men han fäller inte, han är sjukt intensiv, men sätter inte klorna i mig när vi gosar. Han skäller när det kommer post och när någon ringer på dörren, men han äter inte upp krukväxterna eller river ner gardinerna. Jag får plocka upp hans bajs varje dag, men jag slipper städa en låda flera ggr i veckan. Jag kan inte ta med honom överallt, men det kan man inte med en katt heller. Jag är låst, men samtidigt tvingad att gå ut ur huset, vilket sällan är negativt. Jag snackar med nya människor varje dag, även om det mest är om hundar. För - och nackdelar, alltså.
Poäng: Det spelar ingen roll. Och det är rent ut sagt elakt att dra generaliserande slutsatser om en människas personlighet baserat på husdjurstyp, om inte annat ganska korkat. Eller kanske lite som att diskutera mäns och kvinnors många olikheter, och det vill vi ju helst inte, eller hur? Det är väl likheterna vi ska fokusera på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar