Jag säger som HH, att jag har lurat mig själv för många ggr nu. Trodde nog faktiskt att kärlek som min var lätt, lättare att fånga. En stor flod av kärlek, i ett maniskt hjärta, stressigt bultande, hackande mot revbenen. Men det är ju bara så sorgligt alltihop, hur jag inte sett, insett att det är svårt att älska någon som söker någon annans kärlek istället. Jag försöker ju älska mig själv så förtvivlat, och jag blir hela tiden avisad. Jag duger inte som partner åt mig själv. Jag drömmer om bröllop och tårta och klackar och tyll, men brudgummen är aldrig männen i mitt liv, utan min spegelbild som strålar tillbaka genom glädjetårarna. Som sätter ringen på mitt finger och stryker mig över kinden, till Döden skiljer oss åt, efter sjukdom och hälsa. Jag väntar på frieriet, tror att asken ska ligga där på kudden eller bland burkarna i kylen efter en bra period. Bara för att finna en tom säng och halvtomma burkar med tillbehör. Under tiden sliter jag ut mig för att tillfredsställa mina egna orimliga krav. För det var vi, älskling, långt före dem, och vi är fortfarande tillsammans. Så jag kommer att fortsätta älska dig, för det är det enda jag kan göra. Och förresten, gav du Världen någon kärlek idag, älskling?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar