Jag har inga barn. Är inte sugen direkt. Det blir nog inga heller, och just nu känns det helt ok. Om jag vid 40 känner mig lite ensam får jag väl adoptera eller inseminera eller skaffa en till hobby, alt. en våning i New York. Behöver inte ens vara på Manhattan, Brooklyn är helt ok för mig.

Jag är trots detta relativt intresserad av barn, iaf när de har uppnått en viss ålder, typ börjat prata, mest av anledningen att de är så sjukt roliga då. Men vad som är snäppet bättre är föräldrar som är av det lite mindre präktiga slaget, som berättar ännu roligare historier om barnen, men framförallt om sig själva i relation till sina avkommor. Som när G berättar att hon och B har haft en Playdo-session, där G (konstnärlig värre från födseln) har skapat en vacker, avancerad fjäril och B helt sonika begraver den samma i en stor bajskrov av lera så fort den är färdig. "Jamen taaaaaack älskling...." Så därför blir det extra roligt att läsa Fredrik Backmans krönikor i Café av alla tidningar. Dagens asgarv, en får tacka, en får tacka. Och tack G för att du delar med dig av bra saker så ofta!