Rearviewmirror

Grungen fyller 20 år i år. Min stil, eller rättare sagt den första stil jag hade. 1991 släpptes Nevermind, och för er yngre som mest hört Smells like Teen Spirit, kan jag informera om att det från början är en deo riktad till just tonåringar. Luktar förfärligt av artificiella frukter, testa inte hemma om ni råkar snubbla över en. För mig blev grungen inte min förrän några år senare. 91 lyssnade jag fortfarande på Guns n' Roses och hade bandana... 


Men så hände något, och jag upptäckte Pearl Jam med frontfiguren Eddie Vedder. Nirvana och Pearl Jam på 90-talet var som Rolling Stones och Beatles på 60-talet. Var man riktigt cool lyssnade man på Nirvana, om man var lite mer försiktig gillade man Pearl Jam. Jag var blyg, näst intill okysst och förstod mig inte på experimentell musik. Gör fortfarande inte det. För mig har det alltid handlat om texten och hur den harmoniserar med musiken. Uppfödd på snälla Beatles, Björn Afzelius och Mikis Theodorakis var PJ lagom hårt och svårt för mig. Men texterna var riktigt bra, och till skillnad från Kurt Cobains  friverstexter, berättade Eddies mer historier. Och till det ett underbart vibrato.

För ett tag sen rotade jag runt i min familjs samlarmaniska källarförråd och hittade en novell jag skrev i högstadiet. Den handlar om en 15-årig grungetjej som flyttar till Seattle och jag kräktes nästan lite i munnen av skam när jag läste den. Men på samma gång vill jag prata lite med den där tjejen som skrev och peppa henne att fortsätta skriva och drömma. Och att hålla sig undan extremvänstern... Hon som hade  pappas gamla jeans (spräcktes när hon plankade in på bandy) och som tog tåget till Göteborg med tjejkompisarna och slogs om kläder på UFF. Hon som satt bänkad framför MTV och My so called life efter skolan. Hon som var kär i alla skejtare i stan och fotade bilder till en Levistävling iförd flanellskjorta stlk XL och Dr Martenskängor. De kängorna finns kvar än idag eftersom mamma har förstått att de är små stålhättade monument över en tid som aldrig kommer tillbaka. Slitna och formade till perfektion.

När jag började gymnasiet fanns det ett tjejgäng på min skola som hade sin egen grungestil och jag försökte inspireras av dem utan att härma för mycket, något som det var dödstraff på. Man skulle vara så originell som möjligt, först med något, vad det än var. Komplimanger hörde inte till vanligheterna eftersom man helst inte skulle bry sig alls om sina paltor. De här tjejerna hade långt svart hår, Chuck Taylors och baby doll-klänningar a la Courtney Love. De spelade i band och såg så arga ut när de kom gående i korridoren. Långt senare lärde jag känna några av dem och en är idag en av mina bästa vänner. Hon brukar skämmas lite över hur sur och ytlig hon var på den tiden. Det var tonårsangst och fuktiga koftor som luktade cigarettrök. Något år senare blev det svarta utsvängda tights med gamla underklänningar över. Märken var något vi inte brydde oss det minsta om och det har lyckligtvis präglat mig. Även om jag idag skulle gå klädd i Chanel från topp till tå om jag hade resurserna.